Nekrolog över de odöda

 

George A romero avled nyligen. Jag har inte för avsikt att producera en nekrolog över hans minne utan snarare försöka få på pränt en serie funderingar som jag burit med mig sedan jag i tonåren kom i kontakt med såväl Romero som Marx. Likt en gengångare har dessa tankar försvunnit bara för att återvända. Säkra upp alla ingångar, öppna en konserv, ladda din boomstick. för nu blir det en orgie i zombier.

Capital is dead labor which, vampire-like, lives only by sucking living labor, and lives the more, the more labor it sucks.
—Karl Marx, Capital

Zombiegeneren så som den gestaltas av Romero var ett progressiv och samhällskritiskt fenomen. Progressiv ur den aspekten att pionjären Romero redan 1968 fattade beslutet att låta Duane Jones spela en av huvudrollerna. Filmen blev därmed den första amerikanska skräckfilmen med en afro-amerikansk huvudrollsinnehavare. Detta är idag ingen stor sak, inget Bechdeltest för svarta har slagit igenom. Givetvis kan den hängivne söka i internets bakvatten och finna försök att lansera ett sådant test men de blygsamma framgångarna vittnar om att det de facto inte behövs.  Sedan 1968 har svarta varit en integral del av filmindustrin, det förändrar dock inte det faktum att Romero var banbrytande.

Genren som sådan har alltid varit politisk men med tiden har revolutionen förtärts av sin barn. Det finns idag en uppsjö av zombierullar som bara syftar till att chockera tittaren med utdraget våld utan varken sensmoral, samhällskritik eller djupare mening.
Utifrån Romero  existerade det inherent i genren en kritik av miljöförstöring och en rädsla för att kärnvapenkriget inte alls skulle leda till mutually assured destruction utan något avsevärt mycket värre. Med tiden kom dock generen att avpolitiseras i allt större utsträckning, idag är seriens flaggskepp HBO-serien The walking dead baserad på Robert Kirkmans serietidning med samma namn. Tv-serien är välproducerad men jag uppfattar den snarast som en brygga mellan zombiegenren som vanligtvis brukar röra sig i brytpunkten mellan civilisationens tilltagande stagnation och post-civilisationen.
The walking dead är i all väsentlighet en post-apokalyptisk serie placerad i en zombiekontext. Inget fel i det jag menar inte att man måste vara true för sakens skull.
En genre precis som en biologisk varelse befinner sig antingen i ett tillstånd karaktäriserat av tillväxt eller karaktäriserat av stagnation, således är det utvecklingen och förändringen som står garant för att en genre inte petrifierar. Jag kommer dock att återkomma till The walking dead senare i denna artikel i syftet att försöka bena ut vad jag tror det är som gör serien så omåttligt populär.

Om vi utgår ifrån premissen att den första zombien var en levande kropp i avsaknad av ett sinne och/eller styrd av en kraft bortom den egna kontrollen finner vi dess ursprung i Västafrika. Ett resultat av den trans-atlantiska slavhandeln var hur denna folktro nådde de karibiska öarna, det var framförallt i Haiti som denna mytologi fick fäste. Rent spekulativt är det inte omöjligt att föreställa sig hur den materiella verkligheten i form av det utbredda slaveriet på ön utgjorde en perfekt fond för denna tankemässiga  överbyggnad. För vad är egentligen en zombie, en varelse som saknar viljestyrka, aldrig gör uppror och obönhörligt dag som natt utför sitt värv. Myten blir på så sätt en reflektion av de fruktansvärda livsbetingelser som Haitis slavar fick erfara och genom lida.

Filmer och böcker oavsett genre har allt som oftast syftat till att ge dess konsument möjligheten till en stunds förströelse och eskapism. Det är min mening viktig att för att verkligen på djupet förstå en viss genre måste vi söka förstå vilken verklighet man sökte erbjuda en temporär reträttväg ifrån. 1950-talet var en tid då skräckfilm präglades av rädslan för kärnvapenkriget och dess radioaktiva konsekvenser i form av allt från Godzilla till muterade insekter.  Addera dessutom en extra dimension i form av det allt varmare kalla kriget och vi förstår att  sci-fi/skräck var tvungen att såväl distrahera som lugna den generella oro som faktiskt existerade på båda sidor av konflikten, man kanske fram härdade under hotet om en nära förestående undergång men undergången var ännu inte ett faktum. Zombies följer denna tradition i sån mån att orsaken till  zombierna i regel står att finna, antingen implicit eller explicit i radioaktivitet eller ett militariserat virus.

Zombies, Marx och consumerism 

 ”Some kind of instinct. Memory of what they used to do. This was an important place in their lives”
-Stephen, Dawn of the dead

”And the people bowed and prayed
To the neon god they made”
-Simon & Garfunkel, The sound of silence

Dawn of the dead utspelar sig huvudsakligen i Monroeville Mall, hela filmen är marinerad i en kritik av konsumtionskulturen i samtida Amerika. Denna kultur är dock långt ifrån tidsspecifik eller enbart amerikansk vilket framgår med all önskvärd tydlighet varje gång Apple släpper en ny Iphone eller en amerikansk kedja öppnar butik i någon större svensk stad. Fenomenet är med andra ord intressant nog för att analyseras. Köpcentret fyllde för framförallt de amerikaner som växte upp i årtionden efter andra världskriget samma funktion funktion som småstadens torg. En plats där medborgarna kunde handla, socialisera och samlas. Köpcentret blev en oas där de köpstarka delarna av befolkningen kunde konsumera långt borta från det metropolernas farliga innerstad. Därmed blev köpcentret en symbol för främst medelklassens konsumtionsmönster. Det ska dock sägas att symbolen sakta men säkert kommit att vittra bort, 2014 var det första året där amerikanska produkter kom att säljas i högre utsträckning via internethandel än i butiker. Inget som framkommit sen dess tyder på att denna tendens är på väg att avta.

En intressant form av kritik utav konsumtionskulturen utgår ifrån en distinktion mellan cosumerism och konsumtion.
Consumerism avser hur ett nästintill maniskt förvärvande kommit att utgöra den grundläggande organisatoriska princip i samhället. konsumtion innebär fortfarande förvärvande men avser ett ackumulerande av varor som syftar till att säkerställa mer basala behov i form av trygghet, mat, kläder, hälsa, vård- och omsorg samt utbildning/bildning. Consumerism kan förstås som ett maslowskt självförverkligande.
Kritiken av consumerism är inte per definiton en kritik av kapitalismen även om det finns beröringspunkter. Sammanfattningsvis kan denna tendens summeras med en tydlig uppdelning mellan konsumtion som utgår från begär och konsumtion som utgår ifrån behov. Det första är då negativt och det senare positivt eller i vart fall nödvändig. Det första resulterar i en artificiell, falsk och ytlig kultur det andra möjliggör en verklig organisk kultur. Även om jag inte nödvändigtvis håller med denna kritik i alla aspekter är den definitivt intressant om inte annat som ett komplement till den mer marxistiska förståelsen av konsumtionens roll och funktion inom kapitalismen.

Marx, zombies och det döda arbetet
Utifrån föreställningen om  det döda arbetet är det enkelt att förstå hur zombies kan utgöra en intressant metafor. Kortfattat kan vi utifrån Marx förstå hur kapital leder till ackumulerande av dött arbete, men det döda arbetet återupplivas gång efter gång på bekostnad av det levande arbetet. Kapitalismen som system är uppbyggt kring produktionen av värde, vilket kräver en evig och konstant återväxt av det levande arbetet.

Föreställningen om det döda arbetet bär med sig intressanta infallsvinklar avseende teorierna kring de kapitalistiska kriserna. Utifrån ett marxistiskt ramverk förstås i regel kriserna som resultatet av en överproduktion vilket medför en framväxt av en så stor mängd varor att marknaden omöjligt kan absorbera kvantiteten. Nu avses alltså inte en överproduktion i relation till vad konsumenter behöver eller begär. I ett kapitalistiskt samhälle avser överproduktion endast huruvida det som säljs kan göra så med en profitökning som följd, Pengar-Vara-Pengar. I vilket fall leder överproduktionen till ett stelnande överskott av  tidigare nedlagt arbete. Detta överskott utgör sedemera en börda på den kapitalistiska produktionstakten.

För det andra och detta avser profitkvotens fallande tendens, Marx menade kortfattat att den centrala motsägelsen står att finna i kapitalets organiska sammansättning.
Med detta avses relationen mellan konstant kapital i form av dött arbete och rörligt kapital i form av mänskligt levande arbete. Initialt leder inflödet av nya och bättre produktionsmedel till att arbetsprocessen kan intensifieras och dominansen/exploateringen av arbetarklassen tilltar. Vad som börjar i en mindre skala kommer dock av hävd att accelererar när drivkraften att effektivisera arbetsdagen och värdeackumulationen leder till ett undanträngande av det levande arbetet ut ur produktionsprocessen.
Det döda arbetet växer i förhållande till det levande antingen som ett resultat av minskad arbetskraft eller arbetade timmar.
Precis som T-viruset i Resident Evil var ett försök att fullända den mänskliga gensekvensen är det döda arbetet ett resultat av en teknisk utveckling som söker fullända den kapitalistiska produktionen. I realiteten leder dock denna utveckling och dess påverkan på produktionsprocessen till förintandet av kapitalismens fundament, detta då teknikens döda arbete i det långa loppet förtar kapitalismen det den hungrar mest efter, människans levande arbete.

Den reaktionära zombien

”In a world ruled by the dead, we are forced to finally start living.”
-Robert Kirkman, The walking dead. Vol 01 Days Gone Bye

”We live in an age in which there is no heroic death”
– Yukio Mishima

Robert Kirkman, upphovsmannen till den tveklöst största zombiefranchisen The walking dead beskriver i förordet till den första tidningen hur han alltid uppskattat en bra zombiefilm men alltid lämnat den fylld med frågor. Vad händer efter det att protagonisterna lämnat den akuta faran bakom sig? Var tar de vägen och hur överlever människor i en värld där man måste förhålla sig till det faktum att man inte längre är näringskedjans toppkonsument?
Detta är själva utgångspunkten och såväl tidningens styrka som dess svaghet. Lite elakt kan man  summera serien utifrån följande: protagonisterna rör sig från punkt A till punkt B, punkt B tycks vara säker och gruppen förbereder sig för att slå ner sina bopålar och kickstarta civilisationen, det visar sig dock att punkt B av olika skäl var farlig och gruppen rör sig vidare mot punkt C, och så fortsätter det i tidning efter tidning.
Det skall dock sägas att såväl serietidningen som tv-serien är välgjorda, precis som i Romeros filmer är det främst gruppen och dess inre dynamik som är i centrum.
Det som särskiljer Kirkman från Romero och i någon mån är hans huvudsakliga styrka är det faktum att The walking dead skapar en brygga mellan den renodlade zombie genre och klassisk post-apokalyps. Det är nu det blir intressant att försöka förstå lockelsen i den post-apokalyptiska genre, detta därför att jag är övertygad om att det är denna lockelse som gjort Walking dead så populär att den tagit sig så djupt in i populärkulturen.

Ordet apokalyps härstammar från det grekiska Apo (bort) och kalyptein (det som döljs)
att ta bort det som döljer är att avtäcka och uppenbara något.  Det centrala är avtäckandet av normaliteten och visa att det döljer sig något mörkt bakom civilisationens tunna fernissa.
Undergångsberättelsen är intimt sammanvävd med en kvantitativ utrotning, men när genren diskuteras är det alltid utifrån föreställningen att man själv på något sätt överlever den initiala fasan.  Undergången tvingar handgripligen människor ut ur sina trygga rum och ger den vanlige människan en chans till hjältedåd.
En global undergången bär alltså med sig löftet om pånyttfödelse.
Det är detta som är geners löfte, inte slutet utan det som kommer efter, postpost.
Ta uppenbarelseboken, den kanske mest mystiska, svårtillgängliga delen av bibeln. Det är inte skökan och satan utan tvärtom löftet om kristus återkomst och den nya eran som undergången markerar starten på som attraherat människor ända sedan Johannes skrev ner sin vision ensam där på Patmos i Egeiska havet.
Oavsett om det är Gehenna, naturkatastrofer eller zombieinvasioner så lockas vi av tanken på undergången för att se om vi överlever och huruvida vi gör så med vår mänsklighet intakt?

Post-apokalpys i allmänhet och The walking dead i synnerhet är reaktionär i det avseendet att där sci-fi skapar en berättelse om ett tillstånd där vad som konstituerar människa/medborgare radikalt förändras, så skapas i post-apokalyps en berättelse om ett samhälles fundamentala förändring. I regel är det nya samhället en återgång till en för-kapitalistisk feodalism, som befinner sig någonstans mellan det lilla samhällets bygemenskap och kastsamhället. Det är inte svårt att föreställa sig lockelsen i detta. Fetischerande av det förflutna lämnar sällan utrymme för gråzoner och problematiserande.
Detta narrativ är en återgång till en mer okomplicerad tid där starka män är i stånd att försvara hem och härd, män som med ömhet smeker sin kvinnas kind men med järnhand greppar sitt svärd. Samtidig maskerar denna berättelse, i och med att konflikten i regel är förlagd mellan snarare än inom grupper de motsättningar som de facto alltid existerar i samhällen.

But since is falls unto my lot
That I should rise and you should not
I’ll gently rise and I’ll softly call
Good night and joy be with you all”
– The parting glass

Du vet väl att du kan följa bloggen på facebook? 

Läs mer
Luke Cage

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s