Gästskribent: Analys av Young, Hip and Far right

Dokumentären handlar om de snabbväxande rörelserna av identitärer, och framförallt den österrikiska rörelsen som frontas av Martin Sellner. Jag vill lyfta fram en kritisk syn på hur filmskaparna porträtterar identitärerna och deras antagonister; den antifascistiska rörelsen. Filmens dramaturgiska metod tycks bygga på motsatspar som manligt-kvinnligt, aktivt-passivt och reaktionärt-progressivt. Detta skulle också kunna omsättas i en berättelse om identitet, medel och mål. Min främsta invändning till porträtteringen är att den bidrar till att producera och reproducera myter om de autonomas potentiella maktutövning och subversiva förmåga.

Medvetet eller omedvetet väljer filmens skapare och producenter vilka tecken som ska visas och hur de kombineras. Syftet med min analys är att dekonstruera, skönja vad som existerar mellan raderna. Jag har tagit fasta på personers visuella uttryck, kulturella praktiker, vilka ord de använder och deras smak- och stilpreferenser. Och hur de sedan framställts kontrasterande mot varandra genom filmens narrativ. Hur plausibel min analys är avgörs av min förståelse för ord och tecken som i sin tur är beroende av dess kontext. Det kan mycket väl vara så att jag inte är tillräckligt invigd för att till fullo förstå ord och tecken och hur de samspelar. Jag vill också höja ett varningens finger för att min tolkning av en person baseras på stereotypa och fördomsfulla föreställningar – precis som för alla andra.

 

Identitärerna presenteras som en aktiv rörelse bestående av unga, hippa, intellektuella (till största del) män. I introt får vi se hur hårt disciplinerade boot-campdeltagare, uppställda i linjära rader, tränas för att bli stridsmaskiner. Här ges vi myten om dem som stridslystna, likt maskiner eller en avhumaniserad kraft – istället för en grupp verkliga människor. Vi ska skrämmas av att identitärerna är många till antalet, samt att de redan är militant organiserade. Rörelsen planerar och utför ”smarta” aktioner (precis inom ramen för österrikisk lag), och propagerar för dem och sig själva via Facebook. Överlag använder sig identitärrörelsens frontman Sellner av sociala medieplattformar för hans politiska agenda. Sellner kallar det ”info-war” och åsyftar vad han kan åstadkomma genom hans professionella medieutrustning i sitt hemmakontor. Han har också tagit saken i egna händer för att underlätta för identitärer att hitta andra identitärer, genom att lansera en crowedfundad dejtingapp. Övriga tecken som valts att kopplas samman med identitärerna är över-medelklass, sofistikerad och propagandistisk klädsel, intellektualism, böcker (kulturellt kapital), handling, fysisk aktivitet, boxning, teknologi och välutvecklad social mediastrategi.

 

I dokumentären presenteras antagonisterna, den antifascistiska rörelsen, som en samling bohemiska (till största delen) kvinnor, som möts upp på Café Maggie – ett mysigt kafé med en färgglad muralprydd fasad, i en (troligt) gentrifierad stadsdel. Som representant för motståndet har filmskaparna valt det läger inom den autonoma vänstern som använder sig av fredliga protestmetoder. Oppositionen präglas av en icke-militaristisk och humanitär inställning. Rörelsen kodas med passivitet och introspektion, mjuka värden. Vi får se hur antifascistiska rörelsen här använder sig av metoder som muntlig kommunikation och scenisk gestaltning för att öva inför deras protest. Vi får veta att de minsann genomskådat identitärernas briljanta pr-kupp: att inte identifiera sig som allt för högerextrema och på så sätt locka till sig en bredare publik. De har den dekonstruerande kraften, men, på det stora hela ska man genom vinklingen förstå hur deras protest är passiv, och inte ett motstånd att räkna med. Vi ges en nästintill förlöjligande bild av en kvinnligt kodad, humanitär och analogt organiserad fredsprotest. En liten reflektion är att denna bild skiljer sig markant från de militanta organisationer inom den autonoma vänstern som sysslar med allt från olaga intrång till skadegörelse mot egendom, grupper där politiskt våld romantiseras och normaliseras. Tecken som kopplas med den antifascistiska rörelsen är bland annat, arbetar-medelklass, bohemisk klädsel- och livsstil, piercingar, platt organisation (avsaknad av inre hierarki), kvinnlig överrepresentation, gentrifiering, användning av muntlig kommunikation och scenisk gestaltning.

 

Det kan vara så att framställningen av skillnaderna inte är lika utstuderade som jag föreställt mig dem. Det är inte uteslutet att det kan röra sig om ett mer slumpartat tillvägagångssätt. T ex skulle det faktum att man valt en icke-våldsbejakande falang från vänstern kunna bero på att extremister från den vänsterautonoma miljön inte vill röja sin identitet. Sammanfattningsvis ges vi en bild av identitärerna som ett reellt hot, eftersom motståndet porträtteras som svagt. Filmskaparna kodar identitärerna med manlighet, aktivitet och progression (en potentiellt omstörtande kraft). Och i deras motsats, kodas den antifascistiska rörelsen med kvinnlighet, humanitet och passivitet. Man ska bli skrämd av identitärerna och få en känsla av att de kommer att ha stor betydelse för, eller åtminstone inflytande över, den överordnande kulturen och politiken. Och så är myten om dem producerad och reproducerad även i denna kontext.

 

En ytterligare reflektion över hur vänstern framställs i media, mer generellt. En bild som jag ser allt oftare, är att de på grund av svåröverträdda krav och premisser om ideologisk renhet, reducerar möjligheten för dem själva att lämna de sociala fält som konstitueras av subkulturer. Motståndarna, de reaktionära krafterna, ses istället som de verkligt progressiva krafterna genom att ligga steget före när det kommer till teknik och rekrytering inom social media.

 

Logiken som presenteras i den här artikeln är att den sociala grupp som de reaktionära krafterna ser som sin måltavla, redan upplever sig demonifierade av de progressiva krafterna. De görs därmed till ett lättare byte. Det här skulle kunna betyda att de reaktionära krafterna inte ställer lika höga (ideologiska) inträdeskrav, vilket gör dem expansionsmässigt farliga. Och detta gör att de demoniseras ännu mer. Och snöbollsrullningen är igång.

Det framstår för mig som paradoxalt att de krafter som är exkluderande på ett ideologiskt plan, är de som framställs som (taktiskt) inkluderande i media. Deras styrka tycks vara att de ser potentialen i att alla vita har inherenta egenskaper för att så småningom förstå att etnisk mångfald och massinvandring är fel, de behöver bara ”väckas”. I slutändan kommer ju medlemmarna påverka varandra till att kollektivt förhålla sig till omvärlden på rätt sätt ändå (för de tillhör ju den överlägsna rasen)… eller?

 

Se dokumentären här

Om du vill bidra med översättningar eller artiklar kan du kontakta oss här

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s