Svarta kvinnor i historien: Wangari Maathai

on

Wangari-maathai (1940-2011) var en kenyansk miljöaktivist. Hon grundade Green Belt movement i början av 1970-talet. Organisationen förespråkade beskydd av naturen i såväl Kenya som på kontinenten i stort.  Maathai var den första afrikanska kvinnan i historien som erhöll Nobels fredspris, detta för hennes outtröttliga kamp för och bidrag till en hållbar utveckling, demokrati och fred. Efter den utdragna kampanjen för att återinföra demokrati i Kenya under 1990-talet tjänstgjorde hon som både parlamentariker och vice miljöminister mellan 2003 och 2005.

“It is often difficult to describe to those who live in a free society what life is like in an authoritarian regime. You don’t know who to trust. You worry that you, your family, or your friends will be arrested and jailed without due process. The fear of political violence or death, whether through direct assassinations or targeted “accidents”, is constant. Such was the case in Kenya, especially during the 1990s.”
Wangari Maathai

“I don’t really know why I care so much. I just have something inside me that tells me that there is a problem, and I have got to do something about it. I think that is what I would call the God in me.”
Wangari Maathai

 


Maathai föddes den 1 april 1940 i Nyeri regionen. Maathai etniska ursprung står att finna i Kikuyu. Den regelbundna läsaren av denna blogg torde ha uppmärksammat att detta inte är den första personen sprungen ur Kikuyu som lyfts upp på bloggen. Även Ngugi wa thiong´o  tillhör denna folkgrupp.
I unga år flyttade familjen till Rift Valley, där hennes far arbetade på en farm ägd av Europer. Erfarenheten av att leva nära naturen väckte något I Maathai och blev en livslång motivation i hennes strävan att säkerställa en miljövänlig och hållbar utveckling i Kenya.

Vid elva års ålder skickades Maathai till en katolsk internatskola. Maathai som innan denna period inte varit nämnvärt troende konverterade till katolicismen.
Under denna period rasade Mau-Mau upproret vilket syftade till att säkerställa det Kenyanska oberoendet.
Upproret  varade mellan 1952 och 1960. Då vi har för avsikt att återkomma till denna intressanta historiska händelse vid ett senare skede kommer upproret inte att ges något större utrymme inom ramen för denna artikel men det ska sägas att det var en blodig historia som syftade till att återerövra Kenyansk mark som koloniserats och exploaterades av brittiska nybyggare. Upproret krossades av den brittiska militären men utgjorde ett första steg mot etablerandet av ett fritt Kenya.  På internatet märktes inte det blodiga upproret och Maathai undslapp det urskillningslösa våldet.
1960 erhöll Maathai ett stipendium och kunde som en av få Kenyanska kvinnor studera i förenta staterna. Väl där tog hon en master i biologi vid Pittsburghs universitet. Senare doktorerade hon vid Munichs universitet. 1969 valde hon att återvände till Nairobi.
Maathais akademiska karriär var en fullständig framgång och hon blev en av de första kvinnorna att erhålla tjänster av högre rang vid Nairobis universitet. Med sin position som språngbräda ledde Maathai stridbara kampanjer för att öka jämlikheten mellan Kenyas män och kvinnor.

I mitten av 1970-talet började Maathai intressera sig för och oroa sig över den inverkan som miljöförstöring hade på den ekonomiska och sociala dynamiken i Kenya. Avskogningen orsakade jordskred och allt mer frekventa torrperioder.
De dåliga skördarna och bristen på regn förvärrade de underliggande etniska konflikterna, då olika folkgrupper försökte fördriva varandra i kampen om de minskade naturresurserna. Maathai observerade denna konflikt och drog slutsatsen att ett skydd av miljön skulle förebygga flera av de ekonomiska och sociala problemen som följde i dess kölvatten.

1974 blev hennes make parlamentsledamot och Maathai sökte använda familjens plattform för att minska landets arbetslöshet. Det var vid denna tidpunkt Maathai gjorde sitt första försöka att etablera stiftelse som syftade till att plantera träd, detta skulle dels leda till anställningsmöjligheter och dels återuppbygga Kenyas skogar.
Bristen på ekonomiska medel ledde dock till blygsamma framgångar. Engagemanget ledde dock till att hon 1976 kunde hålla tal vid förenta nationernas konferens om bebyggelse i östafrika, på Konferensen företrädde Maathai en linje som i enkelhet kan sammanfattas att för varje träd som huggs ner skall två planteras.

Efter konferensen ledde Maathai en rörelse som syftade till att träd skulle planteras över hela Kenya. Denna rörelse blev sedermera känd som Green Belt movment.
Organisationen förstod tidigt hur frågan om de fattigas lidande var intimt sammanvävd med miljöfrågan. Genom den accelererande förstörelsen av miljön, avskogningen och de allt osäkrare skördarna växte den sociala oron och missnöjet. Miljöförstöringen förstods som ett resultat av en för landet främmande jordbrukskultur som brutit med de inhemska traditionella värden som tidigare möjliggjort för samhällen att vara självförsörjande och bedriva ett jordbruk som inte utarmade jorden.
GBM är inte en feministisk organisation så som begreppet generellt uppfattas i väst men organisationens praktik är feministiskt i så mån att de uppmuntrar kvinnor att arbeta tillsammans med att odla sticklingar, plantera träd, samla regnvatten och bränsle i utbyte mot en monetär ersättning. Denna inkomst kan i vissa fall utgöra skillnaden mellan att vara ekonomiskt bunden till sin make och att ha en faktisk möjlighet att ta steget ut ur ett dåligt förhållande utan att riskera ekonomiskt armod.
Möjlighten att sälja sitt arbete, att varufieras är med facit på hand ett progressivt steg.
Rörelsen blev med tiden en framstående miljöorganisation i hela den afrikanska kontinenten. 

I början av 1980-talet valdes Maathai som ordförande för Kenyas nationella kvinnoråd (NCWK) Hon behöll sin position till 1987. NCWK var en paraplyorganisation som konstituerades av flertalet kvinnoorganisationer, enfrågegrupper och kampanjer.
Under Maathais ledning sammanvävdes kvinnofrågan med miljöfrågan.
Under första delen av 1990-talet var Maathai engagerade i de pro-demokratiska gaturörelserna i Nairobi. Den grupp hon tillhörde punktmarkerade av regimen, vid ett tillfälle protesterade gruppen mot regimens planer på att demolera en park som blivit en av rörelsen naturliga träffpunkter. I protest mot regimen gick man ut i en hungerstrejk i den aktuella parken, regimen angrepp demonstrationen med ett oproportionerligt våld.

Maathai kom att tjänstgöra som viceordförande för  rörelsen för fria och rättvisa val.
Den prodemokratiska proteströrelsen var relativt framgångsrik och 2002 stod Maathai på valbarplats för den nationella regnbågskoalitionen. Den sittande regeringen förlorade och i januari 2003  utnämndes Maathai till biträdande minister för miljö och naturresurser.
Som tidigare nämndes mottog Maathai nobels fredspris 2004. Beslutet motiverades av  hur Maathai förtjänat priset utifrån hur hon modigt stod upp mot den regim som förtryckte Kenya. Hennes unika motståndsstrategier bidrog till att det politiska förtrycket uppmärksammades såväl nationellt som internationellt. Hon tjänstgjorde  som en inspiration i de många kamperna för demokratiska rättigheter men framförallt för sin kamp för att förbättra kvinnornas situation.

Professor Maathai dog i sviterna av cancer 2011.
Historien och hur den utvecklas är inte en skapelse av individer,den är en komplex väv av olika skeenden och tendenser som råkar sammanfalla. Att ett bondeuppror slås ner och glöms bort och ett annat lyckas är inte en slump utan resultatet av en serie olika händelser och förutsättningar. Detta skall dock inte ses som en ursäkt för att inte minnas och tillgängliggöra historien om individuella människoöden. Genom att lyfta upp deras historier, minnen och gärningar kan vi spegla oss själva och finna en historisk kontinuitet. Det är därför kvinnor som Professor Maathai är värda att lyftas upp ett exempel på en kvinna vars hela liv och gärning vittnar om en tro på att orättvisa kan och skall bekämpas, att vanligt folk när de kämpar tillsammans kan åstadkomma stora förändringar.

Du vet väl att du kan följa oss på Facebook!

Läs mer:
Svarta kvinnor i Historien: Joan Little
Den svenska slavhandeln: Saint-Barthélemy

Annonser

En kommentar Lägg till

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s