Kamrater i kampen: John Brown och Clarina Nichols

on

Det finns i vissa segment av den reaktiva vänstern en föreställning om att all världens armod och ondska emanerar från den vita mannen. Denna föreställning vilar på en falsk premiss i två avseenden. För det första innebär detta synsätt att vita antingen implicit eller explicit skulle tjäna på den rådande samhällsordningen. För det andra maskerar denna hållning alla motsättningar som de facto existerar i såväl den svarta diasporan som i majoritetssamhället. 
Att tillägna en artikel till denna villfarelse är dock att sparka på en död häst, Istället har jag för avsikt att under våren beskriva ett flertal historiska episoder där indivder och strömningar valt att solidarisera sig och tillsammans bilda rörelser som kämpat mot sin tids förtryck och exploatering. Texten har med min tillåtelse publicerats på aktuelltfokus

”It’s in the soul to feel such things
But weak to watch without speaking
Oh what mercy sadness brings
If God be willing”  Johnny Cash

”När väl vår media har uppfunnit en seriefigur till nationalskurk eller nationalhjälte, ser de inte välvilligt på något som motsäger deras version” Gore Vidal

John Brown
John Brown föddes I Torrington, Connecticut 1800. Familjen var djupt religös och Browns far Owen Brown precis som hans son skulle visa sig vara, en stridbar slaverimotståndare.  Owen var en handlingskraftig man och engagerade sig i den underjordiska järnvägen som bistånd svartas resa bort från sydstaternas slaveri. Brown växte upp i ett utbygdssamhälle där vita var i kraftig minoritet. Fadern lärde Brown att förstå människan som en i grunden jämlik varelse som förtjänade ett gott bemötande.
När Brown var 12 blev han vittne till en brutal misshandel av en slav i samma ålder.
Enligt egen utsago hade denna händelse en stor inverkan på honom och skulle resultera i hans styvnackade motstånd till slaveri. Brown var intressant i flera avseende, framförallt för att han skulle komma att spela en stor roll i vad som skulle resultera i det amerikanska inbördeskriget. Brown var en hängiven kristen och under hela sitt liv en ledande slaverimotståndare. Brown skiljde sig från samtida slavmotståndare i det avseendet att han skulle visa sig vara beredd att gå längre än de flesta, framförallt var Brown tillskillnad från majoriteten av rörelsen inte pacifist, istället nådde han slutsatsen slaveriets avskaffande inte skulle vara möjlig att uppnå på fredlig väg. Den ekonomi som gjort sig beroende av slavar skulle ta strid för sin överlevnad och var som bekant inte främmande för att ta till våld. Trogen sin övertygelse deltog Brown i flera våldsamma gatukamper med slaveriförespråkare i Missouri och Kansas. Brown tillsammans med kamrater förstod att om de skulle ha en realistisk chans att förverkliga sin vision måste de tillägna sig vapen och ammunition. För att göra detta försökte man utföra en räd mot det federala vapenförrådet i Harpers Ferry, aktionen kom visserligen att misslyckas men den bidrog till den utveckling som kom att resultera i inbördeskriget och sedermera omstrukturering av den amerikanska produktionsmodellen. Aktionens efterspel innebar att Brown blev en av slaverimotståndest största martyer.

Brown fick sammanlagt tjugo barn med två olika fruar. Familjen flyttade runt i olika nordstater och Brown arbetade med en mängd sysslor för att försörja sin familj.
Brown var dock inte särskilt framgångsrik och familjen präglades av fattigdom.
Slavmotståndet kom att bli hans övergripande mission och trots sin familjs armod och små resurser bidrog Brown med ekonomiska medel för att finansiera Henry  Highland Garnet’s “Call to Rebellion” samt införskaffandet av land till slavar på flykt. Brown flyttade med familj till det svarta samhället North Elba där invånarna försökte skapa sig en trygg hamn men kände sig allt mer isolerade. Isolationen var i sig självt en riskfaktor då slavjägare hade en förkärlek för att angripa just den sortens samhällen som saknade förankring i kringliggande områden.
1851 organiserade Brown och kamrater sig i the League of Gileadites. Organisationen huvudsakliga arbete var centrerat kring beskyddet av förrymda slavar. Ett beskydd som innebar att man ständigt konfronterade slavjägare.
Efter att kongressen biföll  Kansas and Nebraska Act 1854, vilket innebar att de tidigare indianterritorierna  Kansas och Nebraska formaliserades och medförde att området öppnades upp för tusentals potentiella jordbrukare. I akten fanns en klausul som garanterade området fullständig suveränitet. Detta ledde till att förespråkare och motståndare till slaveriet vällde in med målsättningen att legalisera respektive förbjuda slaveri i delstaterna.
Detta var startskottet för vad som skulle gå till historien som Bleeding Kansas.
1855 flyttade fem av Browns söner till Kansas och 1856 flyttade även Brown till delstaten,
Familjen var djupt involverade i konflikten och deltog i det organiserade försvaret av staden Lawrence. Den huvudsakliga oppositionen utgjordes av slavjägare och slaveriförespråkare från Missouri.
Brown ledde en räd mot Staden Pottawatomie Creek, som var ökänd för sitt hårdnackade förespråkande och praktiserande av slaveri. I räden dödades fem slavägare.
Brown flyttade sedermera österut och började samla medel för att organisera ett fullskaligt slavuppror. Den 16 oktober 1859 kom så dagen då han tillsammans med 21 kamrater försökte utföra en vågad räd mot den federala vapenarsenalen i harpers Ferry, tanken var att när ryktet om aktionen spred sig skulle delstatens slavar resa sig och äntligen våga bjuda sina ägare motstånd. Det ska sägas att Brown lyckades ta över vapenförrådet men det uppstod aldrig något spontant slavuppror. Så när Överste Robert E. Lee och hundra marinkårssoldater omringade Brown  fanns ingen annan utväg än kapitulation. Brown fångdes och dömdes hastigt för landsförräderi. Brown hängdes den andra december 1859.
Stödet för Brown i nordstaterna var starkt och demonstrerades tydligt då mängder av kyrkor valde att låta klockorna klämta under Browns avrättning.
Ett tydligt tecken på Browns popularitet var komponerandes av sången John Brown´s Body 1861. Sången användes först av  Massachusetts 12 regemente men spred sig och blev den enskilt populäraste sången bland nordstaternas trupper.

John brown´s body
ohn Brown’s body lies a-mouldering in the grave, /|
John Brown’s body lies a-mouldering in the grave,
But his soul goes marching on.
Refräng
Glory, glory, hallelujah, /|
Glory, glory, hallelujah,
His soul goes marching on. 

He’s gone to be a soldier in the Army of the Lord, /|
He’s gone to be a soldier in the Army of the Lord,
His soul goes marching on.
Refräng:
John Brown’s knapsack is strapped upon his back, /
John Brown’s knapsack is strapped upon his back,
His soul goes marching on.
Refräng:
John Brown died that the slaves might be free, /
John Brown died that the slaves might be free,
His soul goes marching on.
Refräng:
The stars above in Heaven now are looking kindly down, /
The stars above in Heaven now are looking kindly down,
His soul goes marching on.”

Clarina Howard
Howard föddes den 25 januari 1810 i staden Townshend, Vermont. Under sin levnadstid kunde hon titulera sig som redaktör, föreläsare, aktivist pionjär och inte minst konduktör på den underjordiska järnvägen. Howard dog 1885 i Mendocino, Kalifornia.
Under sin uppväxt i Vermont i början av 1800-talet började Howard i tidig ålder förstå behovet av en kvinnlig emancipation. Såväl hennes mor som far lärde henne värdet av jämlikhet och rätten till själv-försörjning. Denna uppfostran kom att prägla henne djupt och hon blev snabbt varse konflikten mellan dessa värden och tiden hon levde i.
1828 påbörjade hon sina studier och gav sitt första anförande  “Comparative of a Scientific and an Ornamental Education to Females.

Under sin skolgång lärde hon sig mycket men den främsta lärdomen var dock att oberoende hur klok eller engagerad hon var i ett fält skulle hon tillföljd av sitt kön alltid behandlas som en andra klassens medborgare.
Howard fick uppleva denna ojämlikhet då hon tillföljd av ett misslyckat äktenskap under 1830-talet valde att skilja sig  i januari 1843. Den oproportionerligt låga lönen, avsaknad av äganderätt och stigmat som drabbade frånskilda kvinnor utgjorde bränsle för hennes fortsatta författarskap. Howard valde att gifta om sig i slutet av 1843. Den nya maken George Washington Nicolas var redaktör för  Windham County Democrat.
Howard valde att ta sin makes efternamn vilket medförde den för tiden sällsynta möjligheten att skriva och publicera artiklar om kvinnors rättigheter. Nicolas avancerade sakteligen och ersatte sin make som tidningens redaktör.

Efter ett framgångsrikt anförande vid det första nationella kvinnorättskonventet 1851 valde Nichols att lämna sin position som redaktör och lägga all sin tid på att föreläsa om kvinnofrågor. Samtidigt började en polariserad debatt ta form kring Kansas-Nebraska frågan. Debatten attraherade Nichols som tillsammans med sin make och en mängd slavmotståndare flyttade till området 1855, detta beslut skulle visa sig vara livsavgörande.
Som tidigare beskrivits innebar Kansas-Nebraska förordningen 1854  att befolkningen fick avgöra huruvida det skulle vara legalt eller illegalt att praktisera slaveri vilket resulterade i en serie våldsamma konfrontationer mellan de olika fraktionerna.
Nicholas blev en stridbar förespråkare för kriminaliseringen av slaveri och kvinnors rättigheter, detta då de två frågorna för henne var sammankopplade.
Nicholas var av åsikten att oroligheterna i Kansas bar med sig en möjlighet för henne att få inflytande i territoriet. Mellan 1856-1858 var Nichols på en konstant föreläsningsturné i Kansas.

1858 flyttade flyttar Nichols till Quindaro, en bosättning som nästintill endast beboddes av afro-amerikanska bosättare. Byns geografiska placering på gränsen till den 4130 km långa missourifloden innebar att det var en naturlig tillflyktsort för förrymda slavar på deras väg mot friheten. Nichols assisterade dessa slavar och blev en viktig aktör i den underjordiska järnvägen. Även denna erfarenhet präglade hennes författarskap och talen hon gav.
1859 påbörjade hon en ny föreläsningsturné där hon för att demonstrera slaveriets fasor gav talen iförd samma sorts handbojor, som slavarna tvingades bära.
Nichols blev rikskänd när hon 1859 hade samlat in 600 namnunderskrifter och presenterade dessa vid Kansas konstitutionella församling i Wyandotte.
På konventet lyckades hon få igenom flera för sin tid radikala lagändringar bland annat jämlika vårdnadsrättigheter vid skilsmässa, rätten för kvinnor att ärva och behålla egendom, rätten att rösta i vid val till skoldistrikten. Alla dessa rättigheter var vid denna tidpunkt unika för Kansas.
Under inbördeskriget arbetade  Nichols som en av de första kvinnliga tjänstemännen vid dåtidens motsvarighet till skatteverket. Hon återvände till Kansas 1867 och spelade en avgörande roll i den växande suffragettrörelsen. Motståndet var dock styvnackat, det var som att tiden ännu inte var mogen för denna utveckling och Nichols upplevde sig ständigt motarbetad.
Frustrerad över den långsamma utvecklingen i Kansas flyttar Nichols 1872 till Kalifornien, där hon återupptog sitt författande och journalistiken. Varje år till sin död författade hon ett brev till det årliga kvinnorättskonventet. Nichols var övertygad om att hennes livsgärning, talen hon gav och artiklarna hon skrev i kampen för kvinnlig rösträtt utgjorde en stark grund för nästa generation av kvinnliga kämpar. I sitt sista brev daterat sjunde januari 1885 skriver hon

”God is with us-there can be no failure and no defeat outside ourselves that will not roll up the floodwood and rush away every obstruction.” Clarina Nichols

Läs mer:
The Responsibilities of Woman 
Kamrater i kampen: Historien om Young patriots och Black panther party.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s