Den nationella självbilden


”Sweden requires the visitor to travel far, in both distance and attitude. ”  A traveler’s guide to Sweden 1980

”Then smacked a soda can with my racket, and got soda all over the King of Sweden, who was sitting in the front row”. John McEnroe

“You look at what’s happening last night in Sweden. Sweden, who would believe this? Sweden. They took in large numbers. They’re having problems like they never thought possible,” President Trump

Lugn stod han mot Europa,  En skägglös dundergud.
Det kan omöjligen undgått någon med internetuppkoppling att President Trump vid ett valupptaktsmöte i Florida den 17 februari lyfte en problembild i kära moder Svea.
Presidenten nämner aldrig explicit att ett terrordåd skulle ha inträffat men utifrån kontexten var det enkelt att dra denna slutsats.
President Trump har sedan tidigare utgjort något av en galjonsfigur för allt svenskar ogillar med amerikat. Mannen är burdus, skrytsam och inte minst snuskigt rik. Han är helt enkelt så långt från lagom man kan komma. Ytterligare en aspekt jag misstänker kom att ytterligare förstärka reaktionerna är hur svenskar generellt är oproportionerligt intresserad av det stora landet i väst.President Trump hävdade aldrig att ett terrordåd inträffat i Sverige. Det han gjorde var att dra korrekta slutsatser utifrån oriktiga premisser. Det finns i Sverige idag en mängd sociala problem som jag svårligen tror kunde föreställas för bara tio år sedan. Vi kommer dock att ytterligare beröra detta ämne senare i texten.
De internetbaserade karolinerna har dock allt för oftast fått stå på sidlinjen och ironiskt producera samtidsanalyser, så när nu Saurons öga nått Sverige uppenbarade sig ett sällsynt tillfälle att på riktigt komma in i matchen. Det var dock inte första gången Sverige gick i klinch med Trump, förra gången var det dock via proxy.

Hur svensk stålet biter kom låt oss pröva på!
jag har inte för avsikt att kronologisk beskriva skedet men mig veterligen var aftonbladet först på bollen med att publicera en skojfrisk artikel om att ingenting inträffade den aktuella kvällen. Därefter följde en mängd artiklar som syftade till att antingen debunka presidentens påstående eller bekräfta det.
Sammantaget så utkristalliseras från sociala medier och artiklar ett tema. Det medvetna missuppfattningen av vad presidenten faktiskt sa. Jag är ingen vän av Trump men rätt ska vara rätt. Det generella konsensus tycks vara att Trump på på torsdagskvällen såg dokumentären Stockholm syndrome på den konservativa kanalen Fox. Detta perspektiv utgår alltså ifrån en föreställning om att President Trump bildat sig en uppfattning och kommunicerar ett budskap utifrån en tio minuter långa dokumentär.
Här vill jag vara extra tydlig, det kan mycket väl vara så att Trump precis som resten av oss har en tendens att släppa allt vad källkritik innebär när källan bekräftar något vi redan håller med om eller vill ta för sanning. Jag vill dock tro att föreställningen om den 45:e presidenten som varande inte mycket mer än en väldresserad apa i händerna på skuggfigurer möjligen fyller en propagandistisk funktion men inte en praktisk.
Det kan också vara så att denna förklaring utgör en passande pusselbit i anti-Trump narrativet. I slutändan spelar detta faktiskt inte någon större roll, det intressanta är de svenska reaktionerna på uttalandet och vad dessa reaktioner vittnar om.
Det är ingen hemlighet att Sverige är kraftigt influerad av amerikansk kultur. Vi tittar på amerikanska filmer och tv-serier, lyssnar på amerikansk musik och läser amerikanska författare. Svenskar älskar att använda sin skolengelska med amerikaner och reser över havet en masse. Det finns dock i denna beundran en föreställning om att egentligen är Sverige som land kulturellt högre än amerika, När svenskar uppfattar vad som utifrån vår förståelsehorisont är överdriven lyxkonsumtion och skrytsamhet så faller vi lätt in i cirkelresonemang som präglas av den svenska självgodheten.
Lika mycket som svenskar älskar amerikaner avskyr vi svenskar som emigrerar till USA och sedan koketterar i svensk tv kring hur instängda och småsinta svenskar är.
Det finns alltså något schizofrent över svenskars relation till USA och amerikaner.
Diskussionen tycks påvisa hur relationen mellan den internaliserade svenska självbilden kommit i konflikt med en externaliserad sådan.

Dock än till sagan lyssnar Det gamla sagoland
Nationen och nationell koherens kan förstås ur flera perspektiv jag har tidigare berört detta ämne och bifogar en länk till den artikeln i slutet av denna text.
Det som är i blickfånget i denna text är nationell identitet och självbild.
Nationell identitet kan förstås som ett folks kollektiva förståelse av de drag som uppfattas som centrala och relativt permanenta, denna karaktäristisk separerar och urskiljer nationen från andra nationer. Nationell identitet förkroppsligar egenskaper hos en nation som dess folk uppfattar som centrala, distinkta och varaktiga.
Nationell självbild är avhängigt hur den andre uppfattar nationen därmed kan den till viss del förstås som ett varumärke.  Ta två länder Kanada och Pakistan föreställningen kring dessa länder är summan av alla mentala associationer en internationell intressent gör. 
Denna bild kommer av hävd att påverka kanadensare och pakistaniers bild av den egna nationen. Nationell identitet är varken konstant, fixerad och oföränderlig eller fullständigt flytande och öppen för oändlig rekonstruktion. När en nation genomgår fundamentala förändringar är det på tiden att den nationella identiteten på allvar granskas.
Det faktum att Sverigedemokraterna är landets tredje största parti  och på allvar sakteligen kommit ersätta socialdemokraterna i den aspekten att det resterande politiska spektrat tvingas förhålla sig till sverigedemokraterna och deras ideologiska projekt medför att den nationella självbilden kommer att förändras.
Det är i ljuset av detta det är intressant titta närmare på de inhemska reaktionerna på President Trump uttalande.
Om en inte väljer att medvetet missförstå Trump för att det passar in i det kritiska narrativet så måste man faktiskt ge mannen rätt i att det i Sverige anno domini 2017 existerar en myriad av sociala problem som svårligen kunde förutses eller låter sig lösas.
Den som har ögon kan se hur havande norrländska kvinnor förväntas sätta sig i bilen och åka tiotals mil till följd av nedlagt sjukhus i närområdet.
I skåne kan inte längre medborgare förvänta sig att staten uppfyller sin del av det sociala kontraktet och skulle du drabbas av brottslighet är det långt ifrån säkert att rättsväsendet kommer att ge dig upprättelse. Detta är bara två exempel och listan kan fyllas på med exempel från landets skolkris, förskolekris, havererade socialtjänst, bostadskris och så vidare.
Landet i allmänhet och arbetarklassen i synnerhet står inför en framtid som på många plan är sämre än den var för tidigare generation. Detta är en realitet som en vänster som på allvar vill vara relevant för sin samtid måste förhålla sig till.
Det är därför det ligger något genant över reaktionen som närmast tycks syfta till att släta över och förminska den havererade välfärdsstaten efterverkningar.
Min gissning är att denna reaktion är sprungen ur förståelsen av samtiden som något partikulärt, ett undantag som bekräftar regeln. Detta stämmer särskilt väl in i Sverige där Sverigedemokraternas inträde i riksdagen och deras världsbild sakta men säkert får genomslag i den rådande samhällsdiskussionen.
Denna premiss utgår ifrån tanken om en normalitet innan och av hävd efter  det nuvarande politiska klimatet. I ett sådan framtidsscenario kommer vi  att återgå till en politisk ordning där amerikanska presidenter implicit godkänner tortyr tillskillnad från idag där presidenten gör så explicit.
Det finns något Spenglerskt över denna tanke, att i det okända land som framtiden utgör kommer det politiska att återgå till ett tidevarv präglat av det där socialliberala folkhemmet där alla var inbjudna att följa med.
Problemet är att historien går obönhörligt vidare och det är naivt att sätta sin tilltro till att en svunnen normalitet som med handen på hjärtat mycket väl hade sina kelgrisar och styvbarn. Det vi bör göra är att förstå att ett delande av problembild inte är synonymt med att legitimera och dela den politiska oppositionens problemlösning.

Läs mer
Olika perspektiv på nationen.

Annonser

En kommentar Lägg till

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s