Amiri Baraka: Mannen som sprängde Amerika

Poet, författare, lärare och politisk aktivist. Amiria baraka föddes 1934 i Newark och kom att gå till historien som en av de mest inflytelserika författarna i Amerika.
Baraka studerade vid Howard university, därefter spenderade han tre år i amerikanska flygvapnet för att sedan återvända till New York och studera vid Columbia University.
Baraka blev välkänd för sin stridbara sociala kamp. Hans författarskap karaktäriseras av ett raseri, en uttryck som gjorde det svårt för såväl litteraturkritiker som publik att  objektivt närma sig Barakas litterära värv. Under lejonparten av hans karriär var hans poesi, drama, skönlitteratur och essäer genomsyrade av en beräknande konfrontativ ton som syftade till att chocka publiken och medvetandegöra den om det svarta amerikas politiska och sociala umbäranden.
Under årtionden var Baraka en av den amerikanska litteraturens mest framträdande röster.
Denna artikel påbörjades under våren 2015 då jag skrev företrädelsevis mycket om pan-afrikanism och svart nationalism i en amerikansk kontext, ett område jag sakteligen börjat röra mig bort ifrån även om detta tema med största sannolikhet kommer att prägla bloggen även i framtiden.


Baraka politiska hållning skiftade vid ett flertal tillfällen under hans livstid. Det är därmed enklast att förstå hans litteratur utifrån vissa specifika perioder.
Under 50-talet var Baraka då känd som Leroi Jones en del av beatnikrörelsen han rörde sig således i samma kretsar som Jack Kerouac och Allen Ginsberg.
Under 60-talet flyttade Baraka till Harlem och blev en del av den svarta nationalismen, slutligen blev hand under 70-talet medveten om, och involverade i tredjevärldens befrielserörelser därefter identifierade han sig främst som marxist.
I kölvattnen efter 9/11 hamnade Baraka i hetluften efter att dikten Somebody Blew up America ledde till anklagelser om antisemitism. Dikten är för den initierade ett exempel på just den form som Baraka utvecklat och förfinat under hela sin litterära resa.
Dikten är allt för lång för att återges i sin helhet men den osar av illa dold vrede stundtals pricksäker och stundtals blind i mångt och mycket påminner Barakas stil om Aimé Césaire I slutet av texten bifogas en länk där dikten kan läsas i sin helhet. Huruvida dikten är antisemitisk eller bara konspiratoriskt lämnar jag till läsaren att själv att avgöra.
Detta dubbla mottagande var inget nytt för Baraka tvärtom var han rutinerad i detta avseendet och han tenderade att hyllas för sin kamp mot förtryck parallellt  anklagades han för att kasta in brandfacklor i redan infekterade konflikter.

Baraka var dock inte alltid synonymt med radikalism. Under 1950-talet och Barakas beatnik period uppfattade Baraka poesin som ett utforskande snarare än ett uppfyllande av förväntningar.
Baraka uppfattade poesin som ett resultat av en form som poeten själv ansvarade för att mejsla ut. 1958 grundade Baraka Totem press och Yugen magazine. Dessa utgjorde viktiga forum för utvecklingen av nya former av poesi och prosa. Baraka var gift med sin medarbetare Hettie Cohen, äktenskapet varade mellan 1960 och 1965.
1961 publicerade han sin första diktsamling Preface to a Twenty Volume Suicide Note.
Verket fick ett bra mottagande och Baraka uppfattades som en naturlig förmåga, kvicktänkt och med ett rikt bildspråk.  I diktsamlingen kunde skönjas tydliga spår av en man som börjat artikulera sin erfarenhet av att leva som svart i ett land och en samtid präglad av rasistiska sentiment, detta tema blir dock aldrig dominant i verket.

Till följd av  medborgarrättsrörelsen uppgång började Barakas författarskap präglas av en allt mer militant attityd. 1959 reser Baraka till Kuba vilket skall visa sig vara en livsavgörande punkt i hans liv. Nu förändrades Barkas uppfattningen kring vad det innebär att vara en skriftställare och vad som är konstens syfte. I Havanna mötte  Baraka författare, konstnärer och revolutionärer från tredje världen. Detta ledde till att han fick upp ögonen för politiska frågor som kampen mot fattigdom, svält och orättfärdiga förtryckande regeringar Det var efter denna resa som etnisk medvetenhet och kampen för befrielse blev ett allt mer framträdande tema i hans litterära gärning.

I pjäsen Dutchman utforskar Baraka hatets dynamik utifrån mötet mellan en vit kvinna och en svart medelklassman. Pjäsen uppfördes off-broadway 1964. Pjäsen fick för sin tid ett gott mottagande och mottog dels priser men det kanske bästa betyget var att den 1967 kom att filmatiseras. Samtida dramatiker var starkt investerade i naturalismen, men Baraka valde att använde symbolism och andra experimentella tekniker för att öka pjäsens känslomässiga genomslagskraft. Pjäsen etablerade Baraka som manusförfattare.
De dikter och pjäser som publicerades efter Dutchman kom att uttrycka Barakas växande desillusionerade perspektiv på, och besvikelse över det vita Amerika. Ur denna besvikelse växte ett behov att om inte fysiskt så mentalt avskilja sig.
Det var utifrån denna tanken som Baraka kom att spela en inflytelserik roll i svart nationalism kulturella kretsar.
Genom att under mitten av 1960-talet fokusera på skönlitteratur markerade Baraka att han inte längre hämtade inspiration från beatniksen. 1965 och 1967 publicerade han novellen The System of Dante’s Hell , respektive Tales.
I dessa verk är det övergripande temat hur en självmedveten svart intellektuell söker fly från självbedrägeriets slaveri. Denna kamp utspelar sig inte på gatan, vid valurnan eller fabriksgolvet utan i sinnet. Detta perspektiv kan i en tid när vänstern tycks ha gått vilse och sakna en övergripande berättelse för att förstå sin samtid parallellt med att oppositionen upplevs nå ständig framgång vara lockande. I ärlighetens namn var valet att starta denna bloggen för tre år sedan i någon form ett exodus från den pågående desorganiseringen och politiska depressionen. Precis som i Barakas fall var det ett försök att hitta ett uttryck som kunde bidra till att artikulera en svävande och svårfångad känsla av att sakna de verktyg som var nödvändiga för att förstå samtiden.
Barackas undandragande var dock inte defensivt då det var tätt länkat till den samtida kampen som utspelade sig på just gatan, fabriksgolven och valurnan.

Utöver sina politiska essäer, dikter och noveller publicerade Baraka 1963 den klassiska
Blues People: Negro Music in White America.
I boken spårar han svart musik från slaveriets negro spiritual till samtidens jazz. Att söka efter svart konst ursprungliga former var viktigt för Baraka och under 1960-talet försökte han finna en mer autentisk form av poesi. Baraka blev känd som en välformulerad jazzkritiker och en insiktsfull observatör av social förändring. Baraka kopplade samman den svarta musikens många uttrycksformer med den socioekonomiska grund som var dess upphov. Baraka sökte sedan utifrån förändringarna i svartas levnadsvillkor och materiella bas förstå musikens evolution.

Efter morde på Malcom X 1965 valde Baraka att flytta till Harlem och grunda Black Arts Repertory Theatre/School.
Black arts bidrog till utvecklandet av en ny estetik för svart konst och Baraka var den primära teoretikern bakom denna utveckling. Baraka förfäktade att svarta konstnärer skulle hålla fast vid en svart snarare än vit standard avseende frågan om skönhet och värdering, Detta kan med dagens glasögon tolkas som essentialism och regression men samtiden måste ha i åtanke att vid denna period kunde en afro-amerikansk konstnär slå igenom endast om det vita Amerika validerade dennes verk.
I Home: social essays publicerad 1966 beskriver Baraka den svarta konstnärens roll, att utifrån bästa förmåga bidra i omkullkastande av samtida Amerika.
Det enskilt viktigaste i Barakas strävan var framställandet av samhället och dess fundamentala brister på ett sådant sätt att dess invånare nödgas att ta de steg som är nödvändigt för att förändring uppstår. 1967 gifte sig Baraka med sin andra fru, Amina. Samma år publicerades diktsamlingen Black Magic, i verket beskriver Baraka sitt avsked från  det vita Amerikas kultur och inneboende värderingar. Även om verket på allvar uppvisade Barakas litterära kvalitét, rådde det ingen tvekan om att Barakas politiska aspekter överskuggades av hans vilja att bemästra det litterära hantverket. Litteraturkritiker hade svårigheter med hur de skulle förhålla sig till den politiska dimensionen av hans verk. Det fanns dom som höll fast vid föreställningen om att den bästa konsten var apolitisk och avfärdade den politiska Barakas dikter som ett slöseri på bläck och papper.

”(Baraka)has succumbed to the temptation to become a professional Race Man of the most irresponsible sort. . . . His loss to literature is more serious than any literary casualty of the Second War.” Kenneth Rexroth

I början av 1970-talet hade Baraka så erkänts som en inflytelserik afro-amerikansk författare I Black World beskrivs hur Baraka kom att påverka yngre poeter bland annat Haki R Madhubuti

More than any other black poet . . . he taught younger black poets of the generation past how to respond poetically to their lived experience, rather than to depend as artists on embalmed reputations and outmoded rhetorical strategies derived from a culture often substantially different from their own.” Arnold ampersand

Baraka kom så småningom att förstå svart nationalism  som en politisk återvändsgränd, 1974 förkastade Baraka denna strömning fullständigt för att istället influerad av tredjevärldens befrielserörelser bli marxist. Baraka publicerade ett antal diktsamlingar influerade av marxismens historiematerialism och sina nya politiska målsättningar. Kritiker menade att tillföljd av den ideologiska förändringen kom hans författarskap att klä skott, saknad var den känslomässiga styrka som karaktäriserade hans verk under hans tid som svart nationalist.
Det är dock tveksamt om man bör kategorisera Baraka utifrån hans politiska hållning snarare bör samtida läsare främst att analysera honom utan att ta detta i beaktande. Att avfärda Barakas litterära hantverk utifrån hans politisk hemvist är tröttsamt och att skjuta sig själv i foten.

Barakas genomslag i den amerikanska kulturen illustreras av det faktum att det under slutet av 1990-talet och framåt publicerats ett flertal antologier som berör hans författande. Jag kan rekommendera  The LeRoi Jones/Amiri Baraka Readers. Där finner läsaren de mindre kända texterna från Barakas olika perioder.
2004 publicerade Baraka diktsamlingen, Somebody Blew up America & Other Poems.
Som tidigare beskrivits ledde verket till ett offentligt ramaskri och resulterade i att Baraka stämde delstaten New Jerseys, en stämning Baraka förlorade.
Barakas arv är tudelat dels som en av de stora afro-amerikanska poeterna under 1900-talet och dels som kulturell och politisk ledare. Baraka har utövat ett starkt inflytande på senare författare. Som ledare för den svarta konströrelsen under 1960-talet kom Baraka att definiera och förstärka den svarta litteraturens roll. Författare från andra minoritetsgrupper har i många fall förhållit sig till Baraka som den pionjär som öppnade tidigare stängda dörrar

”We’d all still be waiting the invitation from the New Yorker without him. He taught us how to claim it and take it.” Maurice Kenney

Amiri Baraka avled 2014. Vad som dock är tydligt är hur han genom sitt författarskap lever vidare och om hans livsgärning säger något så är det att han kommer att påverka framtida författare under en lång tid framöver.

Om du uppskattar denna artikel och på ett enkelt sätt vill hålla dig uppdaterad kan du nu följa oss på Facebook

Relevant läsning:
Henry Dumas
LeRoi Jones/Amiri Baraka and the limits of open form
Svart Nationalism under 2000-talet
Negritude
Somebody blew up America

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s