Våldtäktens dialektik

Följande text författades av Angela Davis och publicerades i Ms.Magazine 1975. Artikeln utgör en analys av fallet Joan Little och kan givetvis läsas fristående med utifrån erfarenhet rekommenderar jag att ni först läser kortare text om fallet som tidigare publicerats här. Det huvudsakliga skälet till att the dialectics of rape översattes var dels textens litterära kvalitet och dels det faktum att den engelska originaltexten var den mest klickade länken på bloggen under 2016. Avsikten är således att sprida texten till en större publik.
Som vanligt vid översättningar så bör det nämnas att uppgång och fall inte nödvändigtvis delar alla författarens slutsatser och pståenden.

Ingen, allra minst männen i pöbeln bemödade sig att anklaga Cordella Stevenson för att faktiskt ha begått något brott. Hon var svart och det var i sig skäl nog, Hon var svart och kvinna fångad i ett samhälle som genomsyras av myten om vit och manlig överhöghet. Hon kunde våldtas och mördas med fullständig straffrihet. Den vita pöbeln behövde bara hävda att Cordella Stevensons son några månader tidigare bränt ner en vit mans lada.

Det är nu 60 år sedan denna svarta kvinna våldtogs och hängdes från ett träd. Det är många som tror att incidenter som denna tillhörde en svunnen era av rasistisk terror, en era som nu och för alltid ligger bakom oss, begravd under ett stadigvarande framåtskridande.
Men historien tillåter endast de naiva att ärligt tro att de senaste 60 åren har varit en period av entydigt framåtskridande, särskilt avseende de fall där nedmonteringen av manliga och rasistiska maktstrukturer används som måttstock.

Den tjugoåriga Joan Little är ett av de senaste offren för denna rasistiska och sexistiska tradition, hon är Cordella Stevensons kulturella barnbarn. Hon berättar hur hon gjorde motstånd när hon blev sexuellt trakasserad men som  ett resultat av detta är hon i skrivande stund åtalad för mord. Om hon skulle bli dömd kommer hon automatiskt att få dödsstraffet, hon kommer att placeras i North Carolinas death row till följd av en ”juridisk”process som i akt och mening är närliggande det förflutnas lynchninglagar.

Historien tar sin början den tjugosjunde augusti 1974, när en vakt i Beafort Countys fängelse hittades död i en i övrigt tom cell. Vakten hade blivit stucken av en ishacka sammanlagt elva gånger. Ishackan brukade vakten förvara i sitt eget skrivbord.
Vakten, Clarence Alligood var vit, den förrymda fången svart och därtill den enda kvinnan i hela fängelset. Joan Little var dömd för inbrott, häleri och stöld. Little  skulle avtjäna mellan sju och tio år, hon hade redan spenderat tre månad på Beaufort county vid tidpunkten för sitt försvinnande. När obduktionsrapporten offentliggjordes visade den sig innehålla bevis för att Alligood nyligen varit sexuellt aktiv.

His shoes were in the corridor, his socks on his feet. He was otherwise naked from the waist down.(…) The left arm was under the body and clutching his pants (…) His right hand contained an icepick. There was blood on the sheet, cell floor, corridor (…) Beneath his buttocks was a decorated, partially torn woman’s kerchief. On the floor was a night gown and on the cell door was a brassiere and night jacket (…)Extending from his penis to his thigh skin was a stream of what appeared to be seminal fluid(…)The urethral fluid was loaded with spermatozoa.

Efter att under en veckas tid undkommit polisen som sökte efter henne med såväl kravallutrustning som helikoptrar valde Joan Little att självmant överlämna sig till ordningsmakten. Hon lämnade inga officiella uppgifter förutom att hon gjort vad hon gjorde i självförsvar. Hon krävde genom sin advokat Jerry Paul att få en försäkran om att hon skulle placeras i Raleighs kvinnofängelse och inte i det fängelse där incidenten ägde rum, detta då hon fruktade att hon där skulle utsättas för ytterligare sexuella trakasserier. I Beaufort County fruktade hon för att hennes liv skulle vara i fara. Kort därefter åtalades Joan Little för mord.

Omständigheterna kring fallet förtjänar särskild uppmärksamhet, detta då de medför fundamentala frågor kring varför man valde att åtala henne för mord. Vidare belyser de villkoren och situationen som många fängslade kvinnor måste konfrontera framförallt i landets småstadsfängelser.

Joan Little var den enda inspärrade kvinnan i fängelset, omgiven av manliga fångar såväl som fångvaktare. Som vilken annan fånge var syster Joan under noggrann uppsikt endast hennes fångvakt Clarence Alligood hade tillgång till hennes cell nattetid.
Därför frågar man sig, hur kunde han vara närvarande där mot henne vilja?
Var det som myndigheterna hävdade en del av Joan Littles flyktförsök?

Alligood dog tillföljd av ett flertal hugg medelst en ishacka, en ishacka det var känt att han förvarade i sitt skrivbord. Vad gjorde en fångvakt med en ishacka till att börja med? Vilka legitima skäl kunde finnas för att kan skulle ta med sig ishackan in i en cell?
Alligood hittades naken från midjan och nedåt.
Enligt Joan Littels advokater, Karen Galloway och Jerry Paul så höll myndigheterna i tre veckor fast vid att Alligoods byxor var försvunna. Var dom rädda för att allmänheten skulle upptäcka att trots att Alligood hade huggskador i benen så var hans byxor intakta?
Var de rädda för att allmänheten därmed skulle dra slutsatsen att Alligood hade tagit av sig byxorna innan handgemänget uppstod? Oavsett orsak måste vi fråga oss, hur kunde så avgörande bevisning bara försvinna?  Egentligen var Joan Littels liv som fånge, även innan våldtäkten präglat av sexuellt utnyttjande, ett öde hon konsekvent kämpade mot.

One possibility is that she was being kept in Beaufort County Jail for openly sexual purposes.” Jerry Paul

Little kunde ha flyttats till Raleighs kvinnofängelse kort efter sin fällande dom, men hon flyttades aldrig. Enligt Paul var en övervakningskamera ständigt påslagen i hennes cell, därmed saknade hon allt vad privatliv heter även när hon duschade eller klädde av sig. När Little blockerade kameran med lakan togs lakanen ifrån henne.
Joan Littles advokater har beskrivit att vid ett tillfälle uppehöll sig en delstatspolis i hennes cell, detta trots att det inte fanns någon pågående utredning mot Little. Polismannen i fråga skall ha kommit in i hennes cell för att urinera på golvet.

För att ha ett tydligt och klart perspektiv på fallet Little är det essentiellt att analysera vad som hade hänt om rollerna varit omvända. Tänk om Alligood hade övermannat henne?
Tänk om han hade huggit henne med ishackan, vilket han mycket väl kan haft för avsikt att göra om han inte lyckats våldta henne. Tänk om det hade varit Joan Littles skändade kropp som hittats i cellen den där natten den 27 augusti? Det finns inte mycket att spekulera kring om fallet varit omvänt och Joan Little hade dödats av Alligood. Domstolen hade beslutat sig för att det rörde sig om nödvärn och därmed hade saken varit ur världen.

Men hon hade modet att värja sig mot sin förövare. Motståndets pris var ett nytt dödshot denna gång utfärdat av myndigheten i North Carolina. Så nu är hon ställd inför skranket av samma stat vars högsta domstol under 1800-talet bestämde att ingen vit man kunde dömas för att han bedrivit otukt med en slavkvinna.

Joan Little står som anklagad av ett rättsystemet som  i proportion till befolkningens storlek har dömd fler politiska aktivister till fängelse än någon annan delstat i landet.
Antalet fångar i North Carolina är mer än fem gånger så stort som i Kalifornien, den mest folkrika delstaten i landet. North Carolina tillsammans med Georiga kan de facto uppvisa mer fångar per capita än någon annan delstat och detta inkluderar givetvis en oproportionerlig mängd svarta män och kvinnor.

När denna artikel skrivs (1975 ö.a) inväntar 71 fångar i North Carolina verkställandet av sin dödsdom. Detta innebär att delstaten är nummer ett i nationen när det kommer till att döma människor till laglig död. I händelsen av en fällande dom kan statens fastställande policy innebära att syster Joan Little blir den tredje kvinnan i landet som döms till döden. Sedan högsta domstol 1972 beslutade att dödsstraff till följd av jurys och domares godtycklighet befanns vara ett grymt och ovanligt straff beslutade delstaten North Carolina att en fällande dom vid mord automatiskt skulle innebära dödsstraff. Detta förfarande överklagades till högsta domstolen i slutet av april. De två kvinnorna i North Carolina som förnärvarande inväntar fastställande av sina dödsstraff är svart respektive urinvånare.

Joan Littels advokater har vid ett flertal tillfällen lyft risken för att hon kommer att utsättas för en jävig process. I Beaufort County återfinns samma familjer sedan generationer tillbaka, i princip alla känner varandra. I området bor ett flertal Alligoods.
I skrivande stund har utan undantag varje ansökan om åtalsunderlåtelse obönhörligt förkastatsTrots den hetsiga publiciteten kring Joan Littels person. Vilket har involverat grundlös och illvillig ryktesspridningar där Little beskrivits som en prostituerad, parallellt med öppen offentlig sympati för Alligood. Trots detta har domstolen vägrat ansökan om att byta rättegångsort.

Trost det faktum att Joan little är utfattig har hennes ansökan om att rätten skall bekosta utgifterna för hennes expertvittne kategoriskt avslagits. Detta avslogs trots att rätten inte behövde bekosta utgifterna för hennes advokater då de företrädde henne pro bono.

Försöken att på rättslig väg få tillgång till bevisen i form av motionerande till rätten har även de haltats. Sheriffen sökte först vägra att släppa listan över kvinnliga fångar som tidigare varit inspärrade på fängelset, vilket leder till antagandet att myndigheterna fruktade att detta skulle avslöja tidigare sexuella trakasserier av Alligood och hans kollegor. Senare efter att State Bureau of Investigation intervjuade 65 tidigare fångar släpptes namnen till Joan Littels advokater, även SBI rapporten visade att vissa av de intervjuade fångarna uppgav  att Alligood och andra fångvaktare gjort sexuella närmanden mot dem.  Efter de initiala svårigheterna att lokalisera Alligoods byxor försökte försvaret att få rätten att samla alla bevis och placera dem i skyddshäkte. Även denna ansökan avslogs.

Även om syster Joan tycks lämpad för att friges mot borgen har distriktsåklagaren William Griffin använt varje verktyg i sin besittning för att förhindra hennes frigivning. När försvarsadvokaterna försökte betala borgen förlitade sig Griffin på en teknikalitet och beordrade den ansvarige tjänstemannen att inte acceptera obligationen. Slutligen som ett resultat av hetsiga protester över hela nationen så släpptes Little i februari mot en borgen på sammanlagt 115 000 dollar. En summa som i sig själv var uppenbart orimlig.

Under de senaste åren har en utbredd oro för den växande mängden sexuella attacker mot kvinnor lagt grunden för en militant kampanj mot våldtäkt. I såväl fallet Joan Little som alla andra fall av sexuellt våld är det essentiellt att placera den specifika incidenten i en sociohistorisk kontext. För våldtäkt är inte endimensionell och homogen, ett kännetecken som konstant består är hur våldtäkten uppenbart och flagrant förstår kvinnan som en ägodel. Specifika våldtäktsfall kommer att ge uttryck för olika former av kvinnans varufiering.

Detta innebär att när en vit man våldtar en svart kvinna kommer den underliggande innebörden av brottet att fortsatt vara otillgängligt om man är blind för aktens historiska dimension.  Man måste till exempel ta i beaktande att för inte mycket mer än hundra år sedan var det endast ett fåtal svarta kvinnor som i sin vardag inte var tvungna att framleva under förnedring och våldsamma sexuella attacker. Våldtäkten var regel, att inte våldtas var undantaget. Å ena sidan använde sig slavägaren av sitt tyranniska ägande av slavkvinnan som ett lösöre i syftet att med straffrihet skända deras kroppar. Å andra sidan var våldtäkten ett essentiellt vapen använt av den vita ägaren för att förstärka sin auktoritet och sitt ägande av den svarta kvinnan.

Även om våldtäktens omedelbara offer var den svart kvinnan, och det var hon som fick uthärda smärtan och våldtäktens vånda, så var inte våldtäkten endast en uttryck för hennes förtryck utan även ett medel för att terrorisera hela det svarta samhället. Det betonade det brutala faktum att svarta slavar verkligen var sina vita mästares ägodelar.

Den sexuella exploateringen av den svarta kvinnan korrelerar med den stereotypa bilden av svarta kvinnor, brännmärkta som varelser motiverade av en basal animalistisk sexuella instinkt. Det var därför ingen synd att våldta henne. Denna föreställning kring den djuriska svarta kvinnan kom i förbigående att spela och fortsätter spela en signifikant roll i rättfärdigandet av den förstärkta exploateringen av hennes arbete.
För en sådan kvinna kan svårligen urskiljas från ett lastdjur. Än en gång är hon öppet förstådd som en vara. Om våldtäkten de jure var en institutionaliserad praktik under slaveriet är i själva verket samma institutionella form av våldtäkt närvarande idag i slaveriets rest, hushållsarbetet. Hur många svarta kvinnor yrkesverksamma i vita människors hem har inte konfronterats av ”husets herre” som varande en faktisk eller potentiell våldtäktsman?

Våldtäkten av den svart kvinna och dess ideologiska rättfärdigande är integralt sammanvävt med biden av den svarta mannen som en bestialisk skändare av vita kvinnor, och givetvis kastreras och lynchas svarta män till följd av denna anklagelse. Kampen mot sexuellt utnyttjande av svarta kvinnor kräver samtidigt en kamp mot de grymma och manipulativa anklagelserna mot svarta män. Svarta kvinnor måste därför utgöra en förtrupp inte bara i kampen mot våldtäkter, utan även i kampen mot lynchningar.
För svarta kvinnor är våldtäkter utförda av vita män, precis som den sociala stereotypen av svarta män såsom varande våldtäktsmän något som måste förstås som rasismens brutala tillbehör.
Närhelst en kampanj uppstår kring en svart kvinna som blivit våldtagen av en vit man måste därför kampanjen vara uttalat antirasistisk. Precis så felaktigt som det vore att inte adressera och attackera rasism skulle det vara att lika felaktigt att inte belysa rörelsens antisexistiska innehåll. Rasism och manlig överhöghet måste  bemötas utifrån sin dialektiska enighet. I fallet med den våldtagna svarta kvinnan förstärker de varandra ömsesidigt.

Joan Littles förövare hade troligtvis blivit exponerad för alla de rasistiska myter som florerar kring svarta kvinnor, och var därmed medveten om bristen på rättvisa för offren för vita våldtäktsmän. I incidentens eftermäle kastades grundlösa och grymma anklagelser efter Joan Little, Hon beskrevs som en prostituerade och det hävdades att hon systematiskt hade sexuella aktiviteter med fängelsevakterna.

Givetivs är antalet fällande domar för våldtäkt den lägsta av alla våldsbrott, oavsett offrets etnicitet. Endast i de fall där den anklagade våldtäktsmannen är svart och det påstådda offret vit kan ett dödsstraff eller längre fängelsestraff vara att vänta. Mellan 1930 och 1967 avrättades 455 män till följd av våldtäktsanklagelser. 405 av dessa var svarta, 48 var vita och två tillhörde andra etniska grupper. Detta innebär att nästan 90 procent av alla dödsstraff till följd av våldtäkt under denna period involverade svarta män.
I domstolarna har det uppståt ett mönster av att antingen fria eller inte ens pröva majoriteten av de fall där vita män anklagas för våldtäkt. I exempelvis New York så visar 1967 års statistik att 30 procent av alla åtal ledde till fällande domar men bara 13 procent av alla våldtäktsfall ledde till straff.

Det måste finnas en orsak bakom detta sociala och juridiska uppmuntrande av våldtäkt. Detta skäl är i sin tur vara relaterat till den manlig överhöghets generella sociala och politiska funktion.
förtrycket mot kvinnor är en vital och integrerad del i det större nätverk av förryck  som främst drabbar svarta, chicanos, puertoricaner asiater, indianer, fattiga och alla sprugna ur arbetarklassen. Precis som klassförtryck, rasism och imperialistisk underordning av folk utomlands tjänar till att livnära och upprätthålla det större systemet, manlig överhöghet är essentiellt  för att detta system skall fortgå utan friktion. Det större systemet är givetvis monopolkapitalismen och dess övergripande motiv är profit.

Det ligger i den härskande klassen intresse att odla den arkaiska patriarkal dominansen av kvinnan, baserad på manligt ägande och kvinnan som vara, en föreställning som härskade under feodalismen. Så länge som kvinnan är förtryckt kan enorma fördelar dras av den härskande klassen. Kvinnans arbete kan exploateras än mer flagrant än mannens. (vita kvinnors medelinkomst är lägre än svarta mäns, och givetvis erhåller färgade kvinnor den allra lägsta lönen av alla arbetare)

Den sociala förståelsen av kvinnan som en hemmafru erbjuder enligt Alva  Buxenbaum den mest effektiva  skälet för att förstå hushållsarbete och barnavård som ett socialt ansvar.  Listan på exempel tar aldrig slut. Det sociala incitamentet för våldtäkt är invävt i samhället och dess institutioners logik. Det är ett extremt effektivt medel för att hålla kvinnan i ett konstant tillstånd av rädsla för våldtas eller riskera att sexuellt utnyttjas.
Det är som Susan griffin skrev en form av massiv terrorism. Detta i sin tur underbygger den generella känslan av passivitet och maktlöshet som kvinnor socialiseras in i. Vilket i sin tur framställer dem som enklare att utnyttja.  Ändå, precis som arbetarklassen och fattiga vita omedvetet ger uttryck för rasistiska attityder gentemot färgade  är våldtäktsmän (även om de som individer är omedvetna om detta) utförare av handlingar som ger näring inte till dem utan till det existerande systemet.

Joan Little  var inte endast en vit rasistisk fängelsevakts våldtäktsoffer, hon har sannerligen blivit våldtagen och förfelad om och om igen av samhällets utsugande och diskriminerande insituttioner. Alla folk som ser sig själva som medlemar i den existerande gemenskapen utgjord av kampen för rättvisa, jämlikhet och framåtskridande har ett ansvar gentemot Joan Little. Dom av oss kvinnor och män som är svarta eller färgade måste förstå sambandet mellan rasism och sexism som så slående manifesterar sig i  fallet Little. Dom av oss som är vita och kvinnor måste förstå frågan om manlig överhöghet i relation till rasism och klassförakt vilket komplicerar och förstärker den.

Låt oss vara försäkrade om att det motiv som genomsyrar varje aspekt av denna kampanj är enighet. Vår förmåga att uppnå enighet kan mycket väl vara skillnaden mellan liv och död för syster Joan. Låt oss bland varandra och i vår rörelse skapa en oslagbar styrka och med den låt oss sakta ned och slutligen krossa sammansvärjningen  mot Joan littles liv.

Läs mer
Svarta kvinnor i historien: Joan Little

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s