Svart nationalism under 2000-talet?

Följande text publicerades av Sean Posey  2013 på The Hampton institute. 
Vi har fått tillstånd att översätta den då det är vår uppfattning att den förtjänar att spridas till en större publik. Texten är övergripande och utgör en bra historisk genomgång av svart nationalism från dess födelse till modern tid. Givetvis delar vi inte alla författarens åsikter framförallt inte kring hans odelat positiva bild av Nation of Islam samt den mycket förenklade synen på klassfrågan i relation till svart nationalism. Detta medför dock inte att texten som sådan inte är läsvärd och för den nya läsaren utgör en bra ingång för förståelsen av svart nationalism i vår tid.

Sommaren 2008 bar en våg av aktivister President Barack Obama på hans färd till vita huset. Kampanjen lockade mängder av beundrare och Obama framstod snarare som en rockstjärna än en senator. Vid ett möte i St. Petersburg inträffade dock något oväntat, Obama möttes under ett Q&A av motdemonstranter som bar skyltar med texten ”What about the black Community, Obama?”
Efter att ha försökt ställa Obama mot väggen och blivit utbuad av folkmassan Konfronterade motdemonstranten Diop Olugbala presidentkandidaten.

In the face of the numerous attacks that are made against the African community or the black community by the same US government that you aspire to lead. . . why is it that you have not had the ability to not one time speak to the interests and even speak on the behalf of the oppressed and exploited African community or Black community in this country?

Obama tycktes besvärad av frågan. Olugbala var medlem i Uhuru, en av få amerikanska pan-afrikanska organisationer som fortfarande titulerade sig som svarta nationalister. Obama skojade fort bort frågan och Uhuru avskrevs av den vänsterliberala rörelse som bar Obama.
I Obama administrationens sista skälvande andetag är det tydligt att frågan som Uhuruaktivisten ställde inte kommer att försvinna eller besvara sig själv, detta då det svarta samhället i stort trots löften om förändring och hopp fortfarande står inför stora socioekonomiska svårigheter.
Allt detta leder till frågan kring huruvida svart nationalism är relevant under 2000-talet och om den kommer att återvända till följd av den kris det svarta Amerika står inför.
Den svarta nationalismens ursprung och utveckling
Uppkomsten av svart nationalism går inte att separera från de erfarenheter som gjordes till följd av slaveriet. De första afrikanerna som fördes till de amerikanska kolonierna fick fortleva under ett rasistiskt förtryck vilket gav upphov till såväl kamp mot slaveriet som kraven på rätten att repatrieras tillbaka till Afrika, eller en annan plats där en svart nation skulle kunna formeras. Detta teoretiska ramverket innefattade pan-afrikanism, eller i vart fall föreställning om att svart enighet var en global fråga. Svarta kvinnor såväl som män stred för tidiga svarta nationalism, Paul Cuffee bistånd i organiseringen som resulterade i att frigivna slavar först kunde ta sig till nova Scotia och vidare till Sierra Leone, Robert Alexander Young författade 1829 Ethiopian Manifesto, manifestet syftade till att belysa det gemensamma  som band samman den afrikanska diasporan.
Maria W. Stewart blev den första kvinnan som artikulerade denna nationalism i såväl tal som i sitt författarskap. Dessa intellektuella och militanter representerade en tidig strävan efter svart autonomi och etablerandet av en egen nation.

Den stora kompromissen 1850 bidrog till att svart nationalism galvaniserades.
Detta är början på vad William Moses, en av de mest framträdande intellektuella som forskat kring svart nationalism  beskrev som: the Golden age of Black Nationalism vilket skulle pågå fram till fängslande av Marcus Garvey 1925. Det var under denna period personer som Martin Delaney, den svarta nationalismens farfar drog upp riktlinjer för att förflytta afro-amerikaner till Afrika. Under denna period fick svart nationalism ett starkt fotfäste i den svarta bourgeoisien . Under Garveys tid och under 1960-talet var svart nationalism främst rotad i arbetarklassen. Under 1800-talet anslöt sig stora delar av de mest välbärgade och formellt utbildade afro-amerikanerna sig till tanken om migration och svart självförsörjning.

Marcus Garveys United Negro Improvement Association and African Communities League (UNIA) etablerades 1914 och innebar startskottet för den största svarta politiska rörelsen i Amerikas historia. Garvey var i första hand pan-afrikanist och ville omgående organisera det svarta amerikas exodus, därtill sökte Garvey utveckla modeller för en svart ekonomi, självförsörjning var en central del av UNIAS plattform.
Garveynismen representerade två av de tre huvudsakliga strömningarna i svart nationalism, en kulturell och politisk nationalism. De av UNIA kontrollerade fabrikerna framställde svarta dockor, Svarta modellfotografier och sponsrade svarta skönhetstävlingar. Avkastningen från Negro factories corporations användes till etablerandet av affärskedjor i svarta områden och ägda av svarta amerikaner.

Till följd av Garveys stigande popularitet uppstod konflikter med andra samtida svarta intellektuella framförallt W.E.B Du Bois. Trots deras meningsskiljaktigheter anslöt sig såväl Du Bois som rivalen Booker T Washington till ett teoretiskt ramverk som var förenligt med svart nationalism.
Washington förfäktade en teknokratisk svart nationalism som inte sökte politiskt eller social integration utan en självorganiserande form av svart ekonomisk egenmakt.
Du Bois var i första hand en kulturnationalist även om dessa strömningar tycks motsäga varandra förespråkade båda en svart stolthet och ett stöd för den växande afro-amerikanska affärssektorn.
Det var först efter att Garvey fängslades till följd av ett rättsvidrigt åtal och UNIAs sakteliga förfall som klassfrågan började innebar en splittring i den tidigare monolitiska svarta nationalismen. När så svart nationalism återvände under 30 och 1960-talet skulle basen utgöras av svarta springa ut ur arbetarklassen.

Nationalism och religion
Den tredje strömningen i det som utgör svart nationalism, den religösa nationalismen kom att blomstra under åren efter Garveys fall. Moorish Science Temple kom att attrahera en mängd följeslagare under 1920 och 1930-talet. Organisationens grundare Noble Drew Ali blandade svart nationalism med mysticism och islam, därmed var organisationen en föregångare till den mest framgångsrika religösa gruppen inom svart nationalism. Nation of Islam (NOI).
NOI grundades 1930 i anslutning till den stora depressionens i Detroit, organisationen har gjort ett nummer av att beskriva sin uppkomst som en mystiskt tillblivelse, organisationen växte i  det nordliga amerikas industristäders mest stagnerade slum.
Organisationens ledare Elijah Muhammad beskrev svarta som den första människan, han krävde skapandet av en oberoende  svart stat, denna stat skulle etableras innanför förenta staternas gränser. Trots de ideologiska och kulturella skillnaderna skulle NOI i allmänhet och Malcom X i synnerhet inneha ett stort inflytande på den kommande black power rörelsen under 1960-talet.

Black Power
Många amerikaner uppfattade 1960-talets black power våg som sprungen från intet, men black power är en arvtagare till och en direkt kontinuitet av svart nationalism långa historia. Detta blir tydligt utifrån följande citat av  Stokely Carmichael som sägs ha varit först med att mynta begreppet  black power
…Before a group can enter the open society, it must first close its ranks.
Citatet som sådant är referens till Garveyismen det öppnar dock upp möjligheten för någon form av integration. marxism och klassfrågan kom också att influera black power rörelsen, framförallt i fallet med Black Panther party som distanserade sig från nationalismen men samtidigt behöll många av dess viktigaste inslag.
Medborgarrättsrörelsens framgångar under 1960-talet hade liten inverkan på de ekonomiska och kulturella frågorna som började närma sig kokpunkten ide amerikanska innerstäderna. De urbana kravallerna var resultatet på en komplex problembild som medborgarrättsrörelsen inte kunde besvara.
NAACP och The Urban league representerade främst den framväxande svarta medelklassens intressen, rörelsen på gatan representerade främst en missnöjd arbetarklass. konflikten mellan medborgarrättsrörelsen och Blackpower-rörelsen hade även en kulturell dimension  föreställningen om ”new ways of being black” spelade en stor roll, grupper som Svarta pantrarna sökte skapa en revolutionär kultur som var uttalat antikapitalistisk. Detta särskiljde pantrarna från svarta organisationer i mittfåran såväl som tidigare svarta nationalistiska grupper.
Även den svarta kulturrörelsen var främst sprungen ur svart nationalism och löpt som en tvillingprocess sedan 1920-talet.
Försök att etablera ekonomiskt självförsörjande för svarta områden, kraven på svart separatism och ett uttalat förkastande av vit kultur fortsatte till mitten av 1970-talet.

Afrocentrism, ”medveten” Hip Hop, och”Underklassen”
Svart nationalism ebbade raskt ut under 1970-talet. Växande klassklyftor och möjligheten för vissa afro-amerikaner att de facto genomföra en klassresa slog hål på rörelsen.
Svart nationalism skulle leva vidare i afrocentrismen, en kvarleva av 1960-talets kulturpolitiska svarta rörelse som skulle bibehålla sin vitalitet under 1980 och 90-talet.
Afrocenristiska akademiker sökte bygga en epistemologi kring ett essentiellt afrikanskt sinne. Statsvetaren Dean Robinson beskrev hur dessa akademiker sökte
…to denote a new African-centered perspective, one shorn of problematic ‘Eurocentric’ assumptions, and one fashioned to produce more accurate and sympathetic assessments of African life.
Maulana Karenga grundaren av högtiden Kwanzaa som emanerade ur sextio-talets  kulturpolitiska ethos, är stadigvarande den mest välkända afrocentriska akademikern.
Det faktum att afrocentrism i vissa kretsar  åtnjöt en bibehållen popularitet under 1980 och 90-tal  dolde delvis att andra former av svart nationalism var på stadig nedgång och den pågående strukturella och sociala ojämlikhet som fortfarande påverkade det afro-amerikanska samhället

Medborgarrättsrörelsen löfte om framförallt ekonomisk rättvisa nådde aldrig ner till städernas ghetton. Under 1980-talet kom den framväxande hiphop scenen att reflektera många av afrocentrismen och den svarta nationalismens ideal. Hiphopen kanaliserade  den urbana ungdomens frustration och missnöje i och med att denna kategori aldrig innefattades i 80-talets växande ekonomi.
1980 tillföljd av samarbetet mellan artisten Brother D och gruppen the collective uppstod en av de första ”medvetna” låtarna, sången med titel How we gonna make the black nation rise markerade starten på vad som senare blev känt som ”Conscious hip-hop
Denna subkultur bar med sig tydliga drag från svart nationalism och afrocentrism.
fem procent rörelsen, en avknoppning av nation of Islam fanns representerade där.
Afrika Bambaataa, Universal Zulu nation, Paris, Brand Nubian och framförallt Public Enemy. Dessa grupper denna kärna skapade en kulturell och politisk anknytning till den svarta konströrelsen under 1960-talet.
I och med kommersialiseringen av hiphop under slutet av 80 och början av 90-talet blev svart nationalism och afrocentrism främst ett underground fenomen. Det var Gangsterrapen som skulle komma att stå sig bäst lämpad för den skenande individualism som kom att pervertera hiphopkulturen under slutet av 1990-talet.

Arbetarklassen och det nya Jim Crow
I kölvattnet efter medborgarrättsrörelsen ökade tillgången på arbete i den kommunala såväl som privata sektorn. Det var detta som kom att utgöra den grunden för uppkomsten av en svart medelklass. Den svarta nationalismens högborg under 1960-talet, Gettot var fortfarande kraftigt eftersatt och där noterades inte denna förändring.
Den pågående avindustrialiseringen av Amerikas urbana center fortsatte under 1970 och 1980-talet. De skenande våldsbrotten, crackepidemin, gängbildningen och de växande områden där det inte existerande något förvärvsarbete har fullständigt ödelagt den svarta arbetarklassen och även om denna utveckling inte längre är lika stark är det en fortfarande en sanning som inte kan ignoreras. 1990 förklarade historikern Michael Katz   den strukturella  intersektionen mellan svarta och fattigdom på följande sätt:
”Because racism directed toward African Americans is so powerful, the contemporary fusion of race and poverty remains the most resilient and vicious in American history.”

Gettots fattigdom är idag en lika påtaglig verklighet som tidigare och en av de starkaste mekanismerna bakom det amerikanska fängelsesystemet. Sociologen Loic Wacquant beskriver det moderna ”hyper ghettot” som en del i ett symbiotiskt förhållande med kriminalvårdssystemet, eller som Wacquant benämner det, släktskap.
Sedan 1970-talet har det amerikanska kriminalvårdssystemet gått från att husera en population utgjord av 70 procent vita till cirka 70 procent icke-vita, varav svarta utgör ungefär 40 procent av de statliga och federala fångarna.
Michelle Alexander beskriver detta system som varande ett nytt Jim crow.

Wacquant beskriver hur misslyckandet med att husera afro-amerikaner i specifika getton under slutet av 1960-talet ledde till hårdare-tag-kampanjer och kriget mot droger. Affiniteten mellan hypergettot och kriminalvården beskriver Wacquant som
They (whites) extended enthusiastic support for the ‘law-and-order’ policies that vowed to firmly repress urban disorders connately perceived as racial threats. Such policies pointed to yet another special institution capable of confining and controlling if not the entire African-American community, at least its most disruptive, disreputable and dangerous members: the prison.
Svarta nationalistgrupper tillfördes snabbt till listan över grupper som staten uppfattad utifrån detta scenario staten uppfattade som farliga och subversiva.

Liberalismen och den andra rekonstruktionens misslyckande
Liberalismens misslyckande och den haltande andra rekonstruktionen medförde att afro-amerikaner i början av 2000-talet befann sig i en prekär position. Det historiska valet och omvalet utav Barack Obama visade sig vara en chimär. När Obama påbörjade sin andra mandatperiod var svart arbetslöshet de facto värre än när han valdes in. I princip alla socioekonomiska måttenheter från utbildning till boende visar på en avsevärd skillnad mellan svarta och vita. Det vita medel hushållet inkomst är 20 gånger högre än det motsvarande svarta. Nästan 30 procent av afro-amerikaner lever under fattigdomsgränsen och 40 procent av de svarta barnen lever i fattigdom.
Sociologen Patrick Sharkey  beskriver hur misslyckande att fullända utvecklingen till fullständiga medborgerligarättigheter en av fyra huvudsakliga tendenser som befäster ett områdes strukturella underordning.
Trots detta existerar inget politiskt program som på allvar söker bemöta den urbana fattigdomen sedan 1970-talets model cities initiative. Sammantaget innebär rättat att gettot går i arv från generation till generation. 

Nationalismens efterlämningar
Efter 1970-talet var Nation of Islam den huvudsakliga svarta nationalistiska organisationen i USa. Efter Elijah Muhammads död 1975  axlade sonen Wallace Muhammad ledarskapet. En maktkamp ledde till att organisationen splittrades. Den dynamiske talaren Louis Farrakhan som uppfattade att organisationen under Wallace ledning övergivit sina forna ideal sökte återskapa nationen så den åter skulle vara i samklang med Elijah Muhammads ursprungliga vision.
Farrakhan blev rikskänd under 1980-talet tillföljd av hans ofta kontroversiella uttalanden och det uttalade målet att etablera en svart ekonomisk maktfaktor.
Det var dock 1995 som Elijah Muhammad verkligen stod i zenit. Under hans ledarskap organiserade nation of Islam den största afro-amerikanska samlingen i förenta staternas historia, The Million Man March.
Nationen framhärdar och frodas tillföljd av sitt arbete i de mest nedgångna urbana områdena. Från starten till dags dato har nationen sökt upp och konverterat kåkfarare.
Den mest kända är mannen som skulle komma att bli känd som Malcolm X.
Dessa rehabiliterade konvertiter verkade sedan som ordningsvakter och nattvandrare i svarta problemområden.  Denna gatunärvaro i områden som i princip övergivits eller befinner sig i konflikt med den reguljära ordningsmakten har medfört att Farrakhan och organisationen har blivit ett omtyckt inslag och därmed legitimerats.
Under sommaren 2012 drabbades Chicago av en mordvåg. Nationen organiserade då i Chicago gatupatruller och sociala program. Den mycket respekterade antivåldsorganisationen CeaseFire beskrev efter denna episod hur nationen i Chicagos problemtyngda områden blivit djupt involverade i kampen mot gatuvåldet.

Ekonomisk nationalism är fortfarande ett nyckelområde för Farrakhan. Nationen äger 1500 tunnland mark i Georgia och söker  köpa upp mark runt om i mellanamerika, försök har även gjorts att köpa upp ödemark i städer som Detroit.
Farrakhan propagerar för att svarta skall budgetera i syftet att investera i fastigheter och därmed påbörja processen att skapa en gemensam ekonomi. Detta under en period där den genomsnittliga svarta familjen totala tillgångar är 5.600 dollar.

Undantaget Nation of Islam är svarta nationalistgrupper antingen mycket små eller endast  lokalt organiserade, splittrade och ineffektiva. New Black Panther Party (NBP) grundades 1989 och har genererat en viss uppståndelse de senaste åren till följd av sin hårda retorik och protester vid olika rasistiska hot spots.
NPB arrangerade 2010 ett Black power moment som attraherade ex-politiker som Cynthia McKinney och artister som Erykah Badu och Andre 3000.
2013 arrangerade NBP i efterspelet efter mordet på Trayvon Martin en Million Youth March i harlem för att belysa de problem och behov som existerar hos den svarta ungdomen.
Partiordföranden Malik Shabazz beskrev målsättningen som följande;
The whole purpose of these events is to establish a strong Black Power Movement across America and the world specifically for the youth.
Storleken på NBPs sociala verksamhet  och stödet de åtnjuter i det svarta samhället är dock oklart.

Svarta kvinnor och medelklassen
De patriarkala inslagen i Blackpower rörelsen kritiserades i stor utsträckning av svarta kvinnor. Det ska dock påminnas om att kvinnor från Amy Jacques Garvey till Angela Davis var nyckelfigurer inom svart nationalism, detta trots att svarta kvinnor var dubbelt så utsatta tillföljd av samhällets patriarkala och rasistiska arbetsdelning.
Det finns i svart nationalism ett motstånd mot att effektivt bemöta sexism, kvinnohat och homofobi inherent i rörelsen. Historikern E. Francis White har försökt expandera svartnationalism bortom den slutna visionen kring vad det innebär att vara svart, istället söker han finna en vision som innefattar könsskillnader och differentierad  sexuell läggning.
Sociologen  Patricia Hill Collins har skrivit om hur nationalismen söker anpassa till feminismen, Framgångar av svarta feminister och homoaktivister kommer att medföra en konflikt med de nationalistiska grupper som diskvalificerar dessa gruppers problembeskrivning.
Klassfrågan har delat den svarta rörelsen sedan Garvey. Kapitalismen innebar att den svarta medelklassen till viss del tilläts integrera sig i samhällets mittfåra,
Möjligheten att inneha politisk makt blev för denna klass en realitet i många städer och delstater efter medborgarrättsrörelsen. Detta möjliggjorde att den svarta bourgeoisie kunde göra ytterligare klassresa vilket var omöjligt under segregationen.
1999 befann sig strax över hälften av landets afro-amerikaner i medelklassen parallellt med detta blev dock detta segments position allt mer prekär.

Åter till Black power?
Inte långt innan sin död sa Kwame Ture (stokley Carmichael i en intervju med C-span
 ”Black Power has not been arrived at; we don’t have Black Power yet.” Det existerar ingen politisk vilja att bemöta och hantera den katastrof som är det svarta Amerikas verklighet.
Detroits nedgång och fall, den största huvudsakligen svarta staden i landet är verkligen en potent påminnelse av detta faktum.
Det liberala partiet varken kan eller vill lösa dessa problem, Dr Brittney Cooper beskrev på femtioårsdagen av Marschen för arbete och frihet hur:
Black liberal advocacy in this country for more jobs, less poverty, more education, less prisons, more life chances and less gun deaths doesn’t have a fighting chance without a visible radical alternative.” Frågan är var detta kommer att leda?
Nedskärningar, fortsatt stagnation och vägran att på riktigt bemöta urban fattigdom placerar det svarta amerika vid ett vägskält. Det är oklart hur besvikelsen efter Obama kommer att påverka framtidens svarta politik. Oavsett om en demokrat eller republikan kommer att sitta i vita huset 2017 är det tveksamt om en agenda som syftar till att möta det svarta samhällets armod kommer att  genomdrivas eller ens diskuteras. Under de kommande månaderna och åren är det inte omöjligt att vi kommer att se återkomsten av en ny och troligen helt unik och oväntad version av svart nationalism. Om så är fallet kommer den att komma i elfte timmen och landet kommer att få skörda stormen.

Läs mer
Marches won´t cut it anymore
Harry Haywood och den nationella frågan.
Från slaveri till kriminalvård.
Can the black middle-class survive?
Brother D: How we gonna make the black nation rise

Annonser

2 kommentarer Lägg till

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s