Négritude: En introduktion

Den litterära strömningen négritude var sprungen ur Paris intellektuella miljö under 1930- och 40-talet. Strömningen var produkten av svarta svarta författare som förenades av det gemensamma franska språket och syftet att att framhäva sin kulturella identitet. Aimé Césaire myntade begreppet negritude i den berömda dikten Cahier d’un retour au pays natal, Den engelska översättningen lyder
“my negritude is not a stone, its deafness hurled against the clamor of the day(..) takes root in the ardent flesh of the soil.”
Tillsammans skapade Césaire, Léon Damas och Léopold Sédar Senghor  den poesi som skulle komma att definiera denna litterära strömmingen. Dessa poeter förenades i skapande av tidskriften L’Etudiant noire, vilket var en reaktion på Césaire och Senghor uppfattning att den västindiska tidskriften Légitime défense, var allt för inriktad på svartas assimilation. Duon ställde sig även kritiska till tidskriften Revue du monde noir, vilket de uppfattade som allt för borgerlig för att verkligen representera de fransktalande svartas erfarenhet. Det ska dock sägas att om det inte var för systrarna Nardal och Légitime défense hade det inte existerar en svart intellektuell miljö i Paris ur vilket négritude kunna uppstå.
Den huvudsakliga inspirationskällan till négritude var harlem renässansen. Författare som Claude McKay och Langston Hughes mejslade ut fundamentet för svart expressionism. Senghor, Damas och Césaire influerades alla av deras arbete. Andra kulturella influenser var jazz och poeter så som Rimbaud, Mallarmé samt Baudelaire. Négritude var i sig ett svar på svartas alienation genom historien. Rörelsen sökte förtydliga vad som konstituerade en svart identitet i en svart värld, inte definierade utifrån Europa eller kolonialism. För Césaire och Damas, ursprungligen från Martinique respektive Franska Guinea var uppryckningen från Afrika via den transatlantiska slavhandeln en fundamental del av deras kulturella förståelsehorisont. I deras respektive verk kan frustrationen av att förlorat sitt moderland skönjas.
För den senegalesiska Senghor centrerades litteraturen kring afrikansk traditionalism. På sätt och vis skiljde sig var och en av de tongivande författarna från varandra men kombinationen av deras perspektiv och erfarenhet var vad som eldade på négritude. Utifrån ett politiskt perspektiv utgjorde négritude en viktig aspekt av förkastandet utav kolonialismens hegemoni. Sprungen ur de afrikanska självständighetsrörelsernas udd var négritude en fullständig kollision med den koloniala självbilden. Strömningen gav vidare upphov till efterföljande litterära rörelser som svarade på det globala politiska läget.
Det huvudsakliga fokuset med denna artikel är att teckna ett porträtt över rörelsens tongivande förgrundsgestalter samt i korthet beskriva kritiken utav négritude. 

Aimé Césaire
Poeten tillika politikern Césaire föddes i småstaden Basse-Pointe på ön Martinique . Fadern var skattindrivare och modern sömmerska. Tillskillnad från majoriteten av landets arbetarklass lärde sig Césaire att tala och skriva franska i unga år. Familjen flyttade till Huvudstaden Fort-de-France eftersom det där fanns möjlighet för Césaire att få en skolgång. Césaires lärare i geografi, Eugène Revert observerade i den unge studenten en exceptionell kreativitet och tack vare lärarens goda vitsord kunde Césaire 1931 flytta till Paris och skriva in si på konstskolan Ecole Normale Supérieure.
Det var i Paris som Césaire blev bekant och sedermera vän med såväl Senghor som Damas.
tillsammans utgjorde trion år 1934 grundarna av tidskriften L’Etudiant Noir, (Den svarta studenten). Syftet med tidskriften var att verka som ett samlande organ för afrikanska och västindiska studenter. Tidningen publicerade artiklar om den panafrikanska världsåskådningen under kolonialism. Själva grunden för négritude står att finna detta perspektiv. 1935 skrev Césaire sitt mest berömda verk, Cahier d’un Retour au pays natal,
verket är centrerat kring den afrikanska diasporans alienation.
Det var under denna period Césaire träffade sin hustru, Suzanne Roussy, även hon härstammade från Martinique. De gifte sig 1937 och skaffade tillsammans sex barn.
1939 valde paret på grund av stöveltrampens eko i Europa att återvända till hemlandet.
I Martinique påbörjade utgivningen av tidskriften Tropiques, i vilket de sökte förena surrealismen och marxism. Tidskriften blev fort känd då den återkommande gick i polemik med den rasistiska Vichyregimen och dess kontroll över Martinique.
Césaire kandiderade för det kommunistiska paritet och blev sedermera vald till Fort-de-France borgmästare 1945. Césaire var alltjämt en stridbar motståndare till kolonialismen och 1950 publicerade han Discours sur le colonialisme, (Kolonialismens diskurs).
1956 bröt Césaire officiellt med öns kommunistiska parti. Detta då Césaire upplevde att partiet inte i tillräckligt stor utsträckning prioriterade den antirasistiska kampen.
Césaire övergav dock inte politiken utan grundade år 1958 Martiniques socialistiska parti
Partie Progressiste Martiniquais (PPM). Efter 48 år pensionerade sig Césaire från politiken år 1993. 1994 publicerade han så sitt sista verk, La Poesie.
Aimé Césaire dog i sitt hemland den 17 april 2008.

Léon Damas
Léon Damas var under sin livstid poet, redaktör och diplomat. Damas Föddes 1912 i Franska Guinea. Léon var den yngsta i en baranskara på fem. Modern dog 1913 och Léon med syskon fosterhemsplacerades hos fastern Gabrielle Damas. 1924 lämnade Damas hemlandet för att påbörja studier vid Lycée Victor-Schœlcher i Martinique bland sina klasskamrater träffade han Aimé Césaire som under resten av Damas liv skulle komma att vara en nära vän och samarbetspartner.
1929 flyttade Damas till Frankrike för att studera på Paris universitet. Stipendiet han erhållit var avsett för juridiska studier men Damas började fort intressera sig för humaniora och samhällsvetenskap. Influerad av den antikoloniala tidskriften Légitime Défense och poeter som Claude Mckay och Langston Huges började Damas identifiera sig som en svart poet.

1931 träffades Damas, Césaire och Senghor tillsammans grundade trion journal L’Étudiant Noir, vilket skulle komma bli en platform för en panafrikanska litterära och kulturella rörelse som trion benämnde négritude. Den antikoloniala och diasporaorienterade rörelsen kom att attrahera en ansenlig mängd författare med afrikanskt ursprung.
Damas föregick Fanon i den aspekten att han var den första svarta författaren att belysa kolonialismens påverkan på den koloniserades mentalitet.
1937 gav Damas ut poesisamlingen Pigments, var i Damas identifierar tecken som  karaktäriserade den internaliserad rasism och självvald underkastelse som präglade koloniserade länder. Därmed etablerade Damas kolonial och postkolonial teori tjugo år innan Fanon i jordens fördömda myntat begrepp koloniserad personlighet. De två första åren efter att Pigments publicerats översattes verket till ett flertal afrikanska språk och spreds i stora delar av kolonierna i Afrika och Karibien. 1939 förbjöd den franska regeringen boken efter att man beslutat att boken i sig utgjorde ett hot mot rikets säkerhet.
Damas författarskap sträcker sig över 40 år och han publicerade en stor mängd litteratur.
Utöver sitt skrivande tjänstgjorde Damas i franska militären under andra världskriget. Efter kriget valdes Damas in i den franska nationalförsamlingen där han tjänstgjorde 1948-1951. Damas blev senare verkställande redaktör för den statliga radion och Representant för för UNESCO.
Under denna period reste och föreläste Damas intensivt i Afrika, Sydamerika, USA och Karibien. Damas bosatte sig slutligen i USA efter att han blivit erbjuden en tjänst som gästprofessor vid Georgetown University. Han blev därefter anställda som professor vid Howard university. Damas valde att stanna vid universitet till sin död 1978.

Léopold Sédar Senghor
Léopold Sédar Senghor var forskare, traditionalist,poet och Senegals första president. Senghor föddes 1906 i Joal. Fadern Basie Diogoye Senghor, var landsbrukare, modern Gnilane Bakhoum var hemmafru. Båda föräldrarna var katoliker vilket kan förklara varför de gav Senghor ett kristet namn. Senghor växte upp i ett hushåll med tjugofyra syskon. Vid sju årsålder påbörjade Senghor sin skolgång vid en lokal byskola, driven utav katolska missionärer. Tillföljd av att han erhöll goda vitsord och det faktum att hans lärare lyckades övertyga de koloniala myndigheterna, mottog Senghor ett stipendium för att studera litteraturvetenskap i Frankrike.
1928 anlände han i Paris och påbörjade sina studier vid Lycée Louis-le-Grand. Det var här han kom att möta de som skulle bli hans närmaste vänner, bland annat George Pompidou som senare skulle bli Frankrikes president samt Césaire. Efter att han blivit fransk medborgare genomförde Senghor militärtjänst. Senghor stred under andra världskriget med 3 régiment colonial. Senghor tillfångatogs vid slaget om La Charité-sur-Loire 1940 och spenderade två år i fångenskap. Det var i fångenskap han skrev dikterna som publicerades först 1948 i boken Hosties Noire.
Innan krigsutbrottet sökte Senghor skapa ett teoretiskt ramverk som skulle omfatta såväl hans franska som afrikanska identitet. I sin ideologiska utveckling blev Senghor allt mer  fäst vid sina afrikanska rötter och mindre intresserad av assimilation . Det var fusionen av denna teori i kombination med Césaire teoretiska ramverk som utgjorde grunden för négritude. När Seghor återvände till hemlandet fördjupades hans politiska engagemang, den huvudsakliga ståndpunkten var medborgerliga fri- och rättigheter snarare än politisk autonomi. Senghor sökte skapa en federation av afrikanska och europeiska länder. Intresset för ett Eurafrika var dock svalt på båda kontinenter. Afrikanska nationalister kunde svårligen föreställa sig detta och snart svepte en våg av antikoloniala kamper över Afrika. 1960 nådde vågen Senegal som blev självständigt, september samma år valdes Senghor till landets första president.
Som president vägrade Senghor att fullständigt förkasta kapitalism som ekonomiskt system. Tillsammans med Frankrike, som stöttade hans utvecklingsprojekt transformerades landet under hans styre till en ekonomiskt stabil nation. Efter tjugo år vid posten avgick Senghor från presidentskapet. Senghor blev sedermera den första svarta personen att accepteras till Académie française. Resten av sitt liv spenderade han ömsom i Normandie, Paris och Dakar
Senghor dog den tjugonde december 2001.

Kritik av négritude.
Det är ett obestridligt faktum att Fanon hade stor respekt och beundran för de olika négritudeförfattarna. Césaire kan spåras i Fanon i den mån Fanon analyserade behovet av att utveckla en positiv svart självbild. Fanon var likt Césaire pan-afrikanist, dock kolliderade ofta den strömning Fanon representerade och ingick i med andra segment av rörelsen. Den gemensamma nämnaren hos Fanon och négritude var begäret att återupptäcka de värden som existerar inherent i de olika afrikanska kulturerna. Även om négritude var fundamentet för Fanons antikoloniala diskurs innebar inte detta att Fanon förhöll sig okritisk till rörelsen. I jordens fördömda angriper Fanon Césaire för att bedriva en form av elitistisk kulturnationalism. Ytterligare en aspekt av Fanons kritik var vad som kan beskrivas med utgångspunkt i Spivaks begrepp, strategisk essentialism. I korthet innebär detta att den underordnade gruppen för att gå bortom dikotomin kolonisatör/koloniserad utvecklar en essentiell identitet för att etablera och förfäkta en kollektiv stolthet och enighet, i syftet att avancera och åstadkomma specifika socialpolitiska mål. Detta stadium har då främst en terapeutisk funktion. När hegemonin är tillräckligt stark förändras och expanderas den därav namnet strategisk essentialism. Därmed kunde Fanon förkasta den essentiella delen av négritude och samtidigt validera de avgörande aspekterna av négritude, utvecklandet av en positiv svart identitet. En återgång till och samtidigt ett re-approprirande av afrikanska värden,  vilket i sig utgör en förutsättning för revolutionär antikolonialism.
Ytterligare intressant kritik framfördes av Keorapetse Kgositsile, Kgositsile ansåg delas att rörelsen i sig inte var tillräckligt stridbar därtill ansåg Kgositsile att négritude  i en allt för stor utsträckning definierade svart utifrån en vit kontext, detta innebar att rörelsen inte var förmögen att definiera en ny svart förståelsehorisont som skulle söka befria svarta och svart konst ifrån det fängelse som europeisk begripliggörande innebär.

Sammantaget utgör négritude en intressant strömning för att söka förstå hur en främst kulturell/litterär strömning samverkar och påverkar en uttalat politisk rörelse. För den trogne läsaren av denna blogg är det naturligt att i detta sammanhang tänka på Gramscis hegemonibegrepp och vikten av att utveckla en autonom och vital hegemoni.
Césaire beskrev hur en civilisation som blundade för och var inkapabel att lösa problem
var såväl förlorad som dekadent. Césaire avsåg då  proletariatets armod och den koloniala frågan. Dessa områden har visserligen ändrat karaktär men frågan är alltjämt olöst.

 

Annonser

3 kommentarer Lägg till

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s