Žižek och Norge.

Žižek är något av en provocateur maléfique, skarpsinnigt lyckas han provocera såväl vänstern som högern. The Non-Existence of Norway publicerades i London review of Books. Artikeln har visserligen ett år på nacken men den är onekligen ett intressant inlägg i den fortfarande aktuella diskussionen kring migrationsvågen från syd till nord.
Jag misstänker att den regelbunden läsaren av denna blogg är bekant med den gode Žižek
han är burdus och provokativ men i regel otroligt pricksäker i sin analys av samtiden.
Detta är den första artikeln jag översatt av honom och mycket går förlorat därför bifogar jag i slutet av artikeln en länk till den engelska versionen.
God läsning.

Strömmen av flyktingar från afrika och mellanöstern in i västeuropa har gett upphov till
reaktioner inte olikt de som uppstår när människor informeras om att de lider utav en obotlig sjukdom, så som vi känner till dem utifrån Elisabeth Kübler-Ross klassiska studie kring döden och döendet. Först är förnekelse, ”detta är inte allvarligt bara ignorera det” (denna reaktion hör vi inte mycket av längre), Där efter kommer ilska, ”hur kan detta drabba mig, när förnekelsen i sin tur upphör att fungera övergår ilskan i raseri, ”flyktingarna hotar vår västerländska livsstil, muslimska fundamentalister gömmer sig bland dem , de måste stoppas!” Där efter inträder förhandlandet, ”låt oss tillsammans bestämma en acceptabel kvot”, eller ”låt dom bo i flyktingläger i sina egna länder”. Nästa steg är depression, ”vi är förlorade Europa, har förvandlats till Eurabien” Vi har ännu inte fått uppleva  Kübler-Ross’s  femte stadie, acceptans vilket i denna kontext skulle innebära  det gemensamma formerandet av en europeisk plan för flyktingmottagande.

Vad bör göras? Den allmänna opinionen är starkt polariserad, vänsterliberaler uttrycker en förskräckelse över att Europa låter tusentals flyktingar drunkna i Medelhavet: Europa borde enligt denna grupp visa solidaritet och öppna upp Europa fullständigt. Flyktingfientliga populister förfäktar tanken att Europa först och främst bör skydda den europeiska kulturen, att det är upp till utlänningarna att lösa sina egna problem. Båda lösningarna ter sig dåliga men vilken är egentligen värst? för att parafrasera Stalin, de är båda värst. De största hycklarna är de som kräver ett öppnande av gränserna, de vet mycket väl att detta aldrig kommer att inträffa, det hade omedelbart tryggat igång populistiska revolter i hela Europa. De axlar rollen som den nobla filantropen, höjd över den korrupta världen samtidigt som de fortlever i den.
Flyktingfientliga populister är  väl medvetna om det faktum att om de lämnas åt sitt öde kommer inte folken i Afrika och mellanöstern att lyckas lösa sina respektive problem och transformera sin samhällen, varför? eftersom vi i Västeuropa förhindrar dem från att åstadkomma detta. Det var västerländsk intervention i Libyen som kastade ner landet i kaos. Det var Amerikas krig i Irak som skapade förutsättningarna för ISIS uppkomst. Det pågående inbördeskriget i Centralafrikanska republiken mellan det kristna söder och det muslimska nord var inte endast en explosion av etniskt hat och våld, det triggades av upptäckten utav olja i landets norra region. Frankrike och Kina slåss via via ombud om kontrollen över olja.  Det var den globala hungern efter mineralerna, coltan, kobolt, diamanter och koppar som gav upphov till krigsherrarna i den Demokratiska republiken Kongo under 1990- och tidigt 2000-tal

Om vi på allvar vill att flyktingströmmen skall avta, är det fundamentalt att inse att de flesta härrör från misslyckade stater där statens auktoritet är mer eller mindre verkningslös, Syrien, Irak Libyen Somalia DRC och så vidare. Upplösningen av den statliga sfären är inte ett lokalt fenomen utan ett resultat av internationella politiska konsekvenser och det globala ekonomiska systemet. I fallet med Libyen och Irak är statens sammanfall ett direkt resultat av västlig intervention. (Man bör även notera att de fallerade staterna i mellanöstern var dömda att misslyckas tillföljd av gränser uppritade av Frankrike och England under första världskriget.

Det går inte att undgå att notera att de rikaste länderna i mellanöstern, Saudi Arabien, Kuwait och Qatar har varit betydligt mindre benägna att ta emot flyktingar än mindre rika länder så som Turkiet, Egypten och Iran. Saudi Arabien har till och med skickat tillbaka somaliska flyktingar. Beror detta på att Saudi Arabien är en fundamentalistisk teokrati som inte tolererar utländska inkräktare? Ja men Saudi Arabiens  beroende av oljepengar medför att staten är en för väst fullständigt integrerad handelspartner. Det borde således finnas en allvarlig internationell press på att Saudi Arabien, Kuwait och Qatar accepterar en stor mängdflyktingar, särskilt eftersom att Saudi genom att stötta anti-Assad rebeller bär ett visst mått av ansvar för den nuvarande situationen i Syrien.

Nya former av slaveri är kännemärket för dessa rika länder, miljoner av arbetskraftinvandrare arbetar på den arabiska halvön, fullständigt berövade grundläggande fri- och rättigheter. I Asien framhärdar miljoner av arbetare i Sweatshops organiserade likt koncentrationsläger. Det finns exempel på hemmaplan. Den första december 2013 bran en kinesiskt klädesfabrik i Prato strax utanför Florens ner. Sju arbetare dog, instängda i en illegal sovsal. Roberto Pistonina, en lokal fackföreningsman beskrev hur ingen torde bli överraskad över tragedin, detta då det varit allmän kunskap i flera år att områden mellan Florens och Prato huserar hundratals, om inte tusentals människor som lever och arbetar i förhållanden som påminner om feodalismens livegenskap snarare än samtiden. Det finns i Prato mer än fyra tusen kinesiska affärsverksamheter och man uppskattar att tusentals kinesiska migranter lever illegalt i staden. Arbetstiden är fullständigt oreglerad vilket medför att arbetsdagen kan vara i 16 timmar. Detta nyslaveri  är inte begränsat till Shanghai Qatar och Dubais förorter, det är mitt i våra samhällen. Antingen ser vi det inte eller väljer aktivt att blunda för det.  Den oreglerade arbetsmarknaden är strukturellt nödvändig i dagens globala kapitalism. Många av flyktingarna som kommer till Europa kommer att bli en del av den växande prekära arbetsstyrkan. I många fall på bekostnad av arbetsklassen stationerad på den reguljära arbetsmarknaden, vilka reagerar på hotet genom att enrollera sig i den senaste vågen av flyktingfientlig populism

I sin flykt från sina krigsdrabbade hemländer bär flyktingarna på en dröm. Flyktingarna anländer i södra  Italien dock utan intresse för att stanna där, Många av dem söker ta sig till Skandinavien. De tusentals migranter som befinner sig i Calais är inte tillfredsställda med uppehälle i Frankrike, de är beredda att offra sina liv för att ta sig till England. Tio tusentals migranter i balkan området försöker desperat att ta sig till Tyskland. De hävdar med emfas att deras drömmar är en ovillkorlig rättighet och kräver från Europeiska myndigheter inte bara mat och sjukvård utan även transport till önskad destination. Det finns något gåtfullt över det utopiska i detta krav. Som om det var Europas plikt att uppfylla deras drömmar, drömmar som i själva verket för många européer är ouppnåeliga. (det är inte otroligt att även många syd och östeuropéer  skulle önska bosätta sig i Norge?)
Det är specifikt i situationer där människor befinner sig i akut nöd och fara som vi förväntar oss att de skall nöja sig med ett absolut minimum av säkerhet och välfärd, i denna kontext blir deras utopism oförsonlig. Den bistra verkligheten som väntar flyktingarna är det faktum att det inte finns något Norge, inte ens i Norge.

Vi måste överge tanken på att det är inherent rasistiskt eller kryptofascistiskt för ett folk att prata om att skydda sin livsstil och kultur. Om vi inte gör detta har vi krattat manegen för flyktingfientliga strömningar  i Europa, vilket nyligen manifesterats i Sverige. Då det flyktingfientliga partiet enligt senaste opinionsundersökningen visat sig vara större än det traditionellt största paritet socialdemokraterna.

Standard förfarandet bland vänsterliberaler är arrogant moralism, samma ögonblick som vi skänker minsta legitimitet till diskursen som säger att vi skall skydda de nationella intressena komprometterar vi vår position eftersom vi föreslår en beskedligare version av vad de flyktingfientliga poplistorna öppet förfäktar. Detta är sannerligen  den försiktiga inställning som mitten partierna antagit de senaste åren. De förkastar populisternas öppna rasism samtidigt som de  medger en förståelse för vanligt folks oro, där med etablerar och genomför de en ”rationell” flyktingfientlig policy.

Oavsett detta bör vi förkasta den vänsterliberala attityden. Förhållningsättet som moraliserar situationen, ”Europa är likgiltiga för andras lidande” är på sin höjd  motsatsen till den flyktingfientliga brutaliteten. De delar samma förförståelse av situationen vilket inte på något sätt är självklar, tanken att bevarandet av den egna kulturen inte är kompatibel med en etisk universalism.  Vi bör söka undvika att fångas i det liberala cirkelresonemanget som stipulerar att vi antingen inte kan vara tillräckligt toleranta eller är för toleranta. Det enda sättet att bryta detta dödläge är att gå bortom frågan om tolerans. Vi bör möta den andra inte bara med respekt utan utifrån det faktum att de problem vi möter i vår vardag är gemensamma

Flyktingar är priset vi betalar för en global ekonomi i vilket varor inte människor tillåts att cirkulera fritt. Själva föreställningen om de porösa gränser som översvämmas av utlänningar är immanent i den globala kapitalismen. Migrationen till Europa är inte unik.
I Sydafrika flammade flyktingfientliga sentiment upp när inhemsk underklass pekade ut de över en miljon flyktingarna från kringliggande länder som  orsaken till att arbetstillfällen minskat. Det kommer att hända igen inte bara tillföljd av väpnade konflikter utan även ekonomiska kriser, naturkatastrofer och klimatförändringar.
I följderna av Fukushima existerade förberedde sig japanska myndigheter på den reella risken att Tokyo var tvunget att evakueras, det är mer än tjugo miljoner människor. Om detta hade inträffat, var skulle de evakueras till? Skulle de skänkas en bit mark i Japan eller spridas över världen? Om klimatförändringarna gör nora Sibirien beboligt och odlingsbart parallellt med att Sub-sahara blir så uttorkat att det inte längre går att leva i regionen hur skall förflyttningen av dessa människor organiseras?  Historien har visat oss att när liknande situationer har uppståt var den sociala förändringen vild och spontan åtföljd av våld och förstörelse.

Människan borde förbereda sig på ett nomadiskt liv, en sak är säker nationell suveränitet kommer att omdefinieras radikalt och det måste skapas nya metoder för globalt samarbete och beslutsfattande.
För det första, Europa måste bekräfta sitt åtagandet att ge flyktingarna ett värdigt mottagande. Det finns här inte något utrymme för kompromiss,  Framtiden kommer att präglas av stora folkvandringar, det enda alternativet till detta åtagande är barbariskes återkomst, (vad vissa kallar civilisationernas kamp)

För det andra, som en nödvändig konsekvens av detta åtagande borde Europa införa tydliga regler och förordningar. Kontroll över flyktingströmmen skall genomdrivas utifrån ett administrativt nätverk som omfattar alla medlemmar i EU. Detta för att förhindra uppkomsten av lokal barbarism så som den yttrat i Ungern och Slovakien. Flyktingar skall garanteras säkerhet men det skall likaledes göras klart för dem att de måste acceptera den slutstation som de europeiska myndigheterna väljer åt dem.  Där till måste de respekterar europeiska lagar och sociala normer detta innebär, nolltolerans för religiöst, sexuellt och etniskt våld, ingen rätt att påtvinga någon sin religion eller kultur, respekt för varje individs rätt att överge sina ursprungliga traditioner.  etc. Om en kvinna väljer att skyla sitt ansikte skall detta val respekteras, om hon väljer att inte göra det är det hennes rättighet och denna måste garanteras. Dessa regler privilegierar en väst europeisk kultur men det är priset för att åtnjuta europeisk gästfrihet. Dessa regler borde tydligt formuleras och verkställas utifrån hotet om repression, detta avser såväl utländska fundamentalister som inhemska rasister.

För det tredje, en ny form av internationell ekonomisk och militär intervention måste utvecklas, denna nya modell måste undvika det förflutnas nykoloniala dimension.
Interventionerna i Irak och Libyen (så väl som icke-intervenerandet i Syrien som visade sig vara en proxy intervention av externa krafter i form av Ryssland och Saudi Arabien)
resulterade i samma dödläge.

För det fjärde, det viktigaste och svåraste av allt. Det måste till en radikal ekonomisk förändring vilket resulterar i avskaffandet av de omständigheter som skapar flyktingar. Utan denna transformation av den globala kapitalismen kommer snart strömmen av utomeuropeiska flyktingar att växa med migranter från Grekland. När jag var ung kallades organiserade regleringar för kommunism. kanske borde vi återuppfinna det, kanske är det långsiktigt den enda lösningen

Läs mer
The non existence of norway

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s