Gästskribent: Ciceronen och den sista människan

on

Någon borde skriva historien om 00-talet. När blev narcissism till norm och självförsakelse fult? När slutade idoljuryn att jämföras med moskvarättegångarna? Och vad hände egentligen med copyriotrörelsen? En bubbla ska väl spricka, inte vaporiseras? Låt oss överlåta de första frågorna till ett annat tillfälle och meditera över de sistnämnda en stund.

Jag har ägt kopior av alla nintendospel utan att spela mer än ett enda. Haft alla avsnitt av The Simpsons utan att se något. Min tv har spelat allt som finns av Seinfeld, men den enda gången jag ser ett avsnitt är när mitt liv och tablån råkar sammanfalla i tid och rum – och då sällan en hel episod.

 

Vad händer när man har tillgång till all kultur? Det talade få om i 00-talets gapiga upphovsrättsdebatt. Trots det, var det just detta mysterium som miljoner människor just blivit invigda i. Personer som haft till vana att konsumera sig fram befann sig plötsligt framför biblioteket i Alexandria. En störtvåg av fri kultur låg framför deras fötter. Och de tankade ner som att en invasion var i antågande. Likt en gränshandlande alkoholist skulle ladorna till varje pris fyllas. Kauffest!

 

Tio år har gått sedan debatten om det digitala kulturlivet härjade som värst. Vad hände egentligen med denna vår monstruösa analitet? Var den till sedernas förädling eller förfall?

 

En nyfiken P1-lyssnare gav akademiledamoten Horace Engdahl frågan om vad ett liv befriat från arbete skulle innebära. Skulle folkbildningen ta fart? Barn slippa ADHD? Blomstrande åkrar och rosenkindad befolkning utan övervikt och näthat? Horace talade ett antal minuter om ditt och datt, tycktes snirkla sig från ämnet en smula och avslutade sedan lakoniskt:

 

– Jag tror att önskan om att vara befriad från arbete är en önskan om att vara död.

 

BANG. Där satt den.

 

Nu kanske någon anar vart jag är på väg. Hur fick vi för oss att begär kan väckas genom överskott? Är inte begäret just det som väcks av brist: vägspärren, det låsta rummet, glaset framför bakelsen? Om 00-talet lärde massorna något, var det den lacanianska devisen om att realiserad fantasi är en mardröm. Vi kan inte välja vår egen njutning. Vi behöver någon som mästrar, tyglar och kanaliserar våra lustar. En passionerad älskare som känner terrängen.

 

Den som ser faustisk fullbordan som ett hägrande mål i sig kan läsa den franske författaren Michel Houellebecq. I romanerna Elementarpartiklarna (1998) och Plattform (2002) far medelålders västerländska män runt i världen. Med slitna kreditkort och konsumtion som vapen kämpar de för att bejaka sina tynande drifter. Överst på Maslows behovstrappa vandrar dessa levande döda njutningsmänniskor kring i en värld som både är dem alltför bekant (de är blasé) och alltför främmande (den saknar mening). Deras pétit narratives till fantasier realiseras genom exotiska semesterresor, supande och allt grövre sex(köp) med minderåriga flickor. Vad finns kvar i denna postmoderna idyll där den sista människan lever ut sina lustar? Mer än allt grövre sexuella behov och önskan om evig potens? Vad återstår när begäret överskridits och begär sig själv? Finns det  något kvar mer än tystnad, tomhet och idel tomhet?

 

Tänk att lyssna till någon välinformerad lokal förmåga som guidar en genom ett område man passerat tusentals gånger och sätter namn och ord på tingen man inte sett eller förstått. Eller att få vara med när en initierad ciceron lägger ut texten kring en badsjö, skog eller lägenhet; visar detaljerna, fyller i linjerna, stuckaturen, slagen som utkämpats, märkena i träden från bortglömda bilkrockar. Att känna tingens närvaro genom krig, väder, vind, liv och död; att få dem berikade med proveniens eller mervärde är något så märkligt som att få ett bord att dansa (som Marx skriver i Kapitalet – ungefär). Finns det något mer magiskt än när ett villaområde av 70-talskaraktär genom berättelsen förvandlas till ett spökslott av intriger, mord och förfall? Ciceronen är den som lägger instagramfiltret på den grå bilden och får den att implodera av mening. Hon är det dialektiska svaret på modernitetens Entzauberung och postmodernismens substanslösa teckensystem. Istället för att förfäkta den nyliberala idén om att marknaden ska lära dig att hitta din njutning och bejaka den genom konsumtion, vill ciceronen upptäcka världen genom dig.
Därför uppskattar jag nu att Netflix tar bort sina filmer efter ett tag; att pappersmedia så lätt förgås; att det finns böcker som ter sig obegripliga och ointressanta utan presentation; eller för den delen, att jag inte fick välja förskola åt mitt barn. Jag låter någon annan odla min trädgård. Vilken tur att jag lever tillsammans med en bibliotekarie.

Annonser

2 kommentarer Lägg till

  1. subaltan skriver:

    Onekligen en intressant spaning!

    Gilla

    1. Nebuchadnezzar skriver:

      Jag skall framföra ditt uppskattande till gästbloggaren

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s