Carl Schmitt från vänster


Under en diskussion mellan autodidakterna bakom uppgång och fall fördes Carl Schmitt på tal. Den ena delen av duon deltog för många år sedan i en studiecirkel med temat makt och strategi. Inom ramen för detta temat lästes bland annat Carl Schmitt. Det var under denna period fröet såddes, varför kan vi inte appropriera innehållet i konservativa strömningar, ta det som är fruktbart och ge djävulen resten?

 Det är främst tre av Schmitts koncept som fallit i fruktbar jord inom vänstern, den första är den radikala ambivalensen i legala dokument. Den andra är kritiken av en falsk universalism, den tredje är motsättningen mellan liberalism och demokrati och behovet av att söka omdefiniera innebörden i suveränitet. Enligt modern liberal teori kräver rättskällor att de legala normerna har en generell karaktär och en relativt tydlig innebörd.
 Transparens innebär att de som tolkar och utövar juridik håller en koherent standard och att lagen innebär en likabehandling utifrån adekvata rekvisit. Den juridiska gren som är mest sårbara för radikal ambivalens är internationell lag till följd av de vaga normer och generella formuleringar som existerar inherent i lagtexten. Än värre är lagens begränsade möjligheter till påföljder vid brott och överträdelse, därmed tycks lagens själva funktion endast vara att gagna stormakters godtycklighet. Vid kritiska tidpunkter inser makten att den oberoende av andra själv måste bedöma sina politiska intressen. Det är utifrån detta som akademiker med ett kritiskt perspektiv på juridik börjat betona denna radikala obestämdhet inom internationell lag.  När schmitt analyserade kellog pakten 1928, vilket i korthet skulle medföra att krig som koncept skulle bli olagligt insåg han att det som i själva verket skulle kriminaliseras var traditionella erövringskrig, pakten sanktionerade dock militära operationer så länge de utfördes för att stärka en specifik hegemoni, i detta fall en universell humanism. Scmitt drog den korrekta slutsatsen att universella abstraktioner som humanism bör bemötas skeptiskt detta då de döljer en falsk neutralitet, och har en despotisk karaktär. Tanken på att krig kan utkämpas på en humanistisk grund har länge fnyst åt av vänstern. Det säger sig själv att varje gång en stormakt drar i krig anses detta vara ett rättfärdigt krig.
vänster-schmittaner anser att internationell lag exceptionellt fiktionsartade natur blev tydligt i NATOS krigföring mot jugoslavien 1999. Clinton administrationen kunde kringgå Rysslands väntande veto mot ett militärintervention i FNs regi, och därmed bomba serberna för att skydda Kosovo. Denna taktik har kritiserats av såväl Chomsky som Zilo som imperialism förklädd till militär humanism.

Under de senaste åren har den övertygelse som präglat världen sakta men säkert kastats över ända. I slutet av kalla kriget inleddes en era av stormakts fred och det oundvikliga spridandet av en demokratisk kapitalism. Det är denna fas vi nu ser slutet utav.
I Ukraina, Syrien, Georgien har tusentals dött  tillföljd av Washingtons tuppfäktning med Moskva. USA och natoländernas försök har besvarats av Rysslands strävan att bygga en stärka sitt inflytande i eurasian. I fjärran östern har Kinas vilja till makt alarmerat de kringliggande länderna. Kinas vilja är på kollisionskurs med Amerikas strävan att bibehålla sin dominans i regionen. Regim utbytet sponsrat av USA och sina allierade i Irak innebar ett politiskt vakuum och blodiga regionala proxykrig till förmån för Al-Qaida och ISIS.
Ur ett geoekonomiskt perspektiv har pax americana och den nyliberala versionen av kapitalism allt mer utmanats av länder som Kina, Indien, Ryssland, Brasilien. Utmaningen har bestått i organiserande av alternativ till den globala ekonomiska ordningen av idag samt dess institutioner, världsbanken och IMF som fortfarande står under västerländsk kontroll. Kina, Ryssland och Indien representerar, etablerar och generaliserar en alternativ ekonomisk modell inom vilket den fria marknaden och statskapitalism blandas under en stark verkställande makt.
Det är i ljuset av denna liberalismens globala kris det är lägligt att ta sig an den konservativa käpphästen Carl Schmitt.

Schmitt föddes i en katolsk familj 1888. Han nåde ryktbarhet som bland konservativa juridiska akademiker under 1920-talet Den akademiska disciplin Schmitt tillhörde, Staatslehre var betydligt bredare än renodlad juridik, detta då den inkluderade element från såväl filosofi och statsvetenskap.

Schmitts intellektuella allierade var främst konservativa nationalister inom Weimar Republiken snarare än de radikalare nationalsocialisterna. I sin dagbok författad strax efter första världskriget beskrevs Hitler som, en fullständigt tom och okänd individ som steg upp ur trasproletariatet och dess sanatorium av vulgär obildning.
Tillföljd av Hitlers maktövertagande valde Schmitt att ansluta sig till NSDAP i maj 1933. Tack vara sponsorskap från Hermann Göring valdes Schmitt som statsrådgivare för Preussen, President för nationalsocialistiska juristers fackförbund, redaktör för tyska juristers journal och slutligen ersatte han den judiska socialdemokratiska professorn Herman Heller vid Berlins universitet, som blivit satt i exil. När Schmitt var i sin absoluta Zenit mottogs han av Mussolini i Palazzo Venezia.
När hitler konsoliderade sin position blev Schmitt allt mer  underordnad. Han försvarade de långa knivarnas natt och beskrev de antisemitiska Nürnberglagarna  som en frihetens konstitution. Detta trots att han i sin ungdom sökte gifta sig med en Helene Bernstein av judisk börd. I delar av Schmitts rasretorik gick han längre än de flesta, Schmitt ville bland annat att ordet jude skulle placeras framför judiska författares namn i juridiska fotnoter. Detta gick så långt att såväl tyska akademiker i exil som övertygade nationalsocialister i Schmitts radikalism inte såg en konvertits iver och entusiasm utan en opportunists cynism. 1936 publicerade Das schwarze korps ett flertal artiklar där Schmitts politiska övertygelse ifrågasattes och hans person angreps. Det var främst Schmitts vänskap med Göring och Frank som räddade honom från SS. Sakta men säkert började dock Schmitt att sysselsätta sig allt mer inom akademin snarare än i politiken. Denna sysselsättning resulterade i en europeisk Monroe doktrin som skulle rättfärdiga Tysklands expansionism.
Under en kort period efter kriget fann sig Schmitt inspärrad av de allierade. 1936 beskrev Schmitt hur han blev offentligt ifrågasatt och förnedrad av SS och eftersom han var väl förtrogen med hur SS och kretsen kring Himmler använde sig av legala, semi-legala och illegala metoder hade han alla skäl att frukta den nya elitens intressen och förhållningssätt gentemot de som bedömdes vara dissidenter. De allierade fängslade Schmitt två gånger men beslutade att Schmitt spelat en allt för marginell roll inom NSDAP för att ett åtal skulle vara värt mödan.

I likhet med Heidegger som också entusiasmerades av den nazistiska totalitarismen blev Schmitt bannlyst från att undervisa vid läroverken i Tyskland efter 1945 till och med sin död 1985. Schmitt lyckades trotts detta att samla en mindre krets av adepter och utöva ett visst inflytande inom akademin. Schmitt fortsatte skriva och rörde sig i den bättre delen av de akademiska cirklarna han utvecklade en nära vänskap med filosofen Alexandre Kojève.  I sin ålderdom återvände Schmitt till sin hemstad och i sin dagbok refererade han till sitt hem som San Casciano efter den by som Machiavelli spenderade sina sista år i exil.
Bittert beskrev Schmitt  hur tandlösa de var som ägde möjligheten till en intellektuell förändring och uppryckande i Tyskland 1933 jämfört med de som tog intellektuell hämnd på tyskland 1945. Under årtionden som ledde fram till hans död 1985 sökte Schmitt tolka samtida händelser och tendenser i vad han beskrev som och fruktade vara en ny världsordning fram driven av förenta staterna  i form av EU inom vilket legalistiska koncept så som mänskliga rättigheter och lagar som sådant var den enda grunden för politisk legitimitet. Det som de flesta liberaler såg som en obeskrivlig framgång såg Schmitt som en katastrofal marginalisering av den Europeiska kontinentens  stater.

Om Schmitt bara vore en av många tyska konservativa i Weimar eran som skämde ut sig själva i och med sitt kollaborerande med nazisterna skulle han endast varit intressant för historiker. Schmits arv var dock snarare hans rykte som en viktig tänkare och hur han brutit mark i områden han omöjligt kunde förutse att hans teoretiska ramverk skulle penetrera och få genomslag i, Schmitt har fått något av en renässans i det att han diskuteras bland amerikanska juridikprofessorer såväl som inom vänstern som är fascinerats av hur han klädde av den liberala globalismen och visade den för vad den de facto är, en front för en angloamerikanska imperialism. Detta intresse är rättfärdigt  utifrån aspekten att Schmitt som är en nyckelfigur inom modern antiliberalism,  antiliberalismen kan ställas i kontrast till en för-liberalism som en form av icke-liberalism.

Konfronterade med upplysningens ideal har de olika versionerna av liberalism mött olika hinder i sin strävan att legitimera sig i den folkliga opinionen. För-liberalismens stora problem är att dess  sociala auktoritet vilar på gudomlig rätt, lokala sedvänjor och traditioner. Detta innebär en svårighet att övertyga de som inte redan är frälsta.
oförmögna att försvara sin position gentemot liberalismen tycks anhängare av en förliberal världsbild retirera till sekterism, det kan antingen genom ett defensivt undandragande i form av amish, eller en fighting retreat i form av salafism.

Ställt i kontrast med för-liberalism så söker modern antiliberalism att segra över liberalismen på dess hemmaplan, och med dess egna vapen, rationella analyser och sekulär vetenskaplig noggrannhet. Denna antiliberalism tillhör modernismen i det avseendet att den förhåller sig till den intellektuella hegemonin på ett fundament av sekularism och vetenskap och tar upplysningens ideal för givna. Den är antiliberal eftersom den  på punkt efter punkt definierar sig som motståndare till modern liberalism.
antiliberalismen är en reaktion på liberalism och skulle inte kunna existera utan liberalismen.

I Weimarrepubliken var Schmitt främst associerad med den konservativa katolicismen det var dock ett ansträngt förhållande, Schmitt skilde sig två gånger och gick under NSDAP åren överhuvudtaget inte till mässan. Detta innebär inte att de som hävda att Schmitt hade ett livslångt förhållande till katolska reaktionära strömningar fabulerar. Trots Schmitts omfamnande av nationalsocialismens inherenta rasism låg Schmitts sympatier ytterst i en latinsk auktoritarism snarare än en teutonisk totalitarism. Schmitts enda barn, dottern Anima född i hans andra äktenskap gifte sig med en spansk professor tillhörande Falangisterna, hon översatt delar av schmitts verk till spanska. I Politische Theologie prisade han den katolska kontrarevolutionären Juan Donso cortés. I den senare delen av sitt liv tolkande han samtida händelser utifrån en kristen apokalyptisk kontext. Detta inkluderade metaforen Katechon som på grekiska betyder hindret, eller den som stoppar Antikrist seger. Figuren har sitt ursprung i Daniels bok om de fyra kungarikena.
Katechon kan förstås som Schmitts svar på Hobbes leviathan. Schmitt trodde dock inte att de frågor den moderna världen ställer kan besvaras  utifrån en återgång till katolska kyrkans auktoritet, att återvända till medeltiden är inte lika omöjligt som att reproducera 1917. Schmitt omfamnade den moderna populismen och sökte skapa en antidemokratisk och antiliberal strömning.  Ett exempel på detta är  hur Schmitt lyfte upp den franska revolutionära tänkaren  Abbé Sieyès, då han särskiljde mellan skaparen av en konstitutionell regering och hur en konstitutionell regering skapas.

Föreställningen att konstitutioner existerar för och av suveräna folk eller nationer var en fundamental del av den franska och amerikanska revolutionen. Denna själva tanke går tillbaka till Lockes socialakontrak och dess teoretiska arvtagare. Såväl  Sieyès som Jefferson inkorporerade detta i sina respektive självständighetsdeklarationer.
För att säkra dessa rättigheter inrättas regeringar av män vars makt utgår från de regerandes medgivande. Detta medför att så fort någon form av regering blir destruktiv eller orättfärdig är det folkets rätt att förändra eller förkasta dem och inrätta ett nytt statsskick. Därmed läggs grunden för de principer och organisationsmodeller som anses bäst lämpade att garantera den regerade dess säkerhet och objektiva behov.
Schmitt adderar en antiliberal aspekt på suveränitets teorin. Sieyès, precis som amerikas grundare tar det för givet att utövandet av suveränitet innebär en inneboende begränsning, inte i form av konstitutioner eller stadgar inte ens i revolutionära tider kan ett suveränt folk ignorera naturlagarna i den tidiga modernismens  sociala kontrakt.
därutöver förväntas folket i en revolutionär interim period mellan styrelseskick att agera genom representanter rådgivande organ, syndikat eller sovjeter. Det suveräna folkets extralegala rättigheter vid en revolution får således inte bli en ursäkt för kollektiva övergrepp eller individuell terror.

Genom att göra sig av med dessa begränsningar förändrar Schmitt suveränitets teorin så att den rationaliserar en caesaristiskt diktatur. I Politische Theologie finns ett relativt kryptiskt stycke Souverän ist, wer die Ausnahme entscheidet,  suverän är han somm kan skapa undantag. Därmed skiljer sig Schmitts teori från andra teorier om det sociala kontraktat då dessa skulle ha formulerat suverän är de som kan skapa undantag.

Schmitt avsåg med detta inte att vilken missnöjd general som helst i utförandet av en kupp blir ”suverän” istället karaktäriseras det verkligen suveräna av en ledare som räddat folket från överhängande fara genom att agerat bestämt och rådigt och om nödvändigt utanför lagen. Detta då en parlamentariska handlingsförlamning  kan innebära en fara för folket och nationen.  Den beslutsamme ledaren skapar en ny ordning. Den schmittianska ledaren kan rättfärdiga sina handlingar utifrån folkets tacksamhet men han behöver inte agera utifrån ett folkligt mandat. Inom denna konstitutionella teorin är det enligt Schmitt  en naturlig form av direkt demokrati där folkets medgivande eller nekande framförs inte helt olikt den antika romerska senaten.

Även Schmitts distinktion mellan vän och fiende är ett originellt inslag i hans antiliberalism. Alla politiska teorier som inte förfäktar tanken på ett globalt statsskick måste på något sätt särskilja mellan sitt subjekt och alla andra
I akten att skapa en ny stats gräns i resterna av en dynasti eller kolonialimperium har standardförfarandet varit den så kallade latinamerikanska doktrinen. En ny och oberoende stats gränser skall visserligen relativt godtyckligt följa den administrativa och politiska gränsen för den föregående staten.

Ett  alternativt sätt att närma sig den fråga är genom den sk centraleuropeiska doktrinen, Även här ritas gränser upp godtyckligt men denna gång i syftet att skapa homogena etniska eller språkliga grupper. Ingen av doktrinerna är i sig inherent antiliberala. Avseende representativa statsskick argumenterade Mill att en liberal representativ regering har störts chans att bestå i länder där folket delar ett gemensamt språk.
Mill beskrev vidare hur fria institutioner skulle var näst intill omöjliga i länder som utgjordes av olika nationaliteter, där folket inte delade gemensam first principles
i en sådan kontext hävdar Mill existerar inte förutsättningarna för ett representativt statsskick. En tes som delvis bekräftas av miljöpartiets söndring till följd av representanters skilda syn på feminism, kvinnor och oförmågan att förena dessa.
För att återgå till ämnet, ingen av dessa sätt att definiera medborgarna i suveräna stater likställer politiskt oberoende av en gemensamhet med ett från ett annat med ett inneboende och oförtrutet fiendskap.

Schmitt intresserar sig dock inte för  grovhuggna generaliseringar som dessa två doktriner. Folket är för Schmitt mer än en  grupp människor som delar språk och etnicitet i ett gemensamt territorium. Snarare måste ett schimmitanskt folk inneha en mystisk  solidaritet definierad utifrån erkännandet av en gemensam fienden, fienden kan vara endogen, exogen eller en blandning.  Distinktionen mellan vän och fiende i en specifika kontext exempelvis vid undantagstillstånd eller statskriser kan utifrån sin natur inte identifieras eller begränsas i förväg. Snarare står det inom den dominanta hegemonin de styrande fritt att när helst  avgöra vad som är legalt eller illegalt och vilka som utgör samhällets och nationens fiender. Ett konkret och samtida exempel på detta är hur kriget mot terrorism under 2000-talet innebar att vad som var laglig plötsligt kunde definieras på nytt. juridikens radikala ambivalens blev som tydlig i de fall då USA beslutade att det var legalt att en soldat kunde definieras som en illegal kombattant och därmed bands de inte längre vid de lagar som traditionellt reglerade behandlingen av omhändertagna fiende soldater.

Schmitt jämförs ibland med Hobbes som tillhörande en auktoritär strömning men de skiljer sig avsevärt. Hobbs auktoritarism tar krig och anarki i beaktande men föredrar fred och ordning. Schmitts auktoritarism är teatral och apokalyptisk. För Schmitt är det mest extrema är även det mest autentiska, undatagstillståndet är för Schmitt normen.
I denna kontext är nationen konstat på gränsen till systemkollaps och hotas ständigt av interna och externa fiender. parlamentet är ett problem snarare än en lösning. Detta kräver ledare som är modiga nog att ta till radikala och bestämda lösningar istället för att spilla tid på fruktlösa debatter.
Avseende parlamentarismen skrev Schmitt: Der Wert des Lebens stammt nicht aus Argumentation; es ergibt sich in einem Zustand des Krieges, wo die Menschen von Mythen inspiriert Schlacht tun.
Livets värde står inte att finna i tanken utan i kriget där män inspirerats av slagfältets myter.
Schmitts syn på mystifikationens politik och utomlegal makt blev som tydligast i hur han förhöll sig till de långa knivarnas natt. Schmitt beskrev hur Füherern skyddar rikets lagar mot dess fiender genom att bryta mot dem när faran står vid dörren. Därmed innebär detta att Schmitt i en mening förkastar, allt vad krisberedskap och undantagstillstånd till förmå för en godtycklig och okontrollerbar caesar.

Att statsskick som Nazityskland eller skulle återuppstå är högst osannolikt. Dock kommer liberala demokratier om och om igen att befinna sig i kontexter där nya fiender uppstår och lagarna inte längre tjänar sitt syfte utan hindrar den härskande klassen från att bibehålla sin position. Det är i dessa situationer som den härskande klassen kommer att använda sig av dubbelspråk och rättfärdigandet av lagbrott. Trump är ingen Katechon men i sitt re-definierande av Amerikas interna och externa hot finns ett löfte om ett nytt
 freund und feind

I en tid där kapitalismen inte längre är i behov av ett demokratiskt mandat erbjuder Schmitt för den som läser från vänster resurser att kritisera den liberala demokratins janusansikte. Det kan vidare vara intressant att inkorporera Schmitts distinktion mellan vänner och fiender i Fanons beskrivning i skapandet av den andre.

 

 

Annonser

4 kommentarer Lägg till

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s