La gauche sans le peuple

Vad händer när vänstern inte längre erkänner folket som det revolutionära subjektet
kan den då fortsätta existera som historisk formation eller övergår den till något annat?
om det politiska subjektet upphör vara arbetarklassen i egenskap av sin position i nationens produktionsförhållanden utan istället blir minoriteter i egenskap av sin identitet och perifera samhälleliga position medför då detta att kraven på universella rättigheter istället blir atomiserade rättighetskrav?

Frankrike är intressant när det står som ett exempel för vänstern misslyckande att integrera och artikulera det missnöjet som existerar bland nationens invandrare. Det är i grund och botten samma kategori av problem som återfinns i den infödda arbetarklassen, bostadsmarknaden är stängd, arbeten saknas och anställningarna är osäkra. Det existerar därmed en objektiv materiell grund för att kämpa tillsammans.
Förhållandet mellan den organiserade vänstern och migranten är dock en historia av misslyckanden, korta allianser och missade chanser. Vänstern har vid mer än ett tillfälle valt att försvara kulturella yttringar och fundamentalism trots att detta inneburit att solidarisera sig med vad som i grund och botten är reaktionära tendenser. Rädda för att antingen legitimera en högerpopulistisk diskurs eller att alienera sig från vad som uppfattas som den andre har vänstern lämnat walk over i viktiga frågor vilket inneburit att den xenofoba högern och de religösa fundamentalisterna givits fritt spelrum att utifrån sina respektive positioner formulera sina egna tolkningar. Vänsterns funktion blir således främst reaktiv utifrån dessa oppositions ageranden.

Att drömma vaken
Efter att Marine Le Pen tog över Front national efter sin far Jean-Mari påbörjades den mödosamma processen att tvätta partiets offentliga image.
Dédiabolisation av partiet innebar en vändning bort från de nationalkonservativa kärnväljarna i syftet att närma sig grupper som utifrån partiets världsåskådning kan inlemmas i den franska nationen. En del av Dédiabolisation var ett närmande av Frankrikes judar. Marine beskrev förintelsen som det mänskliga barbariets höjdpunkt vilket bör sättas i relation till hennes far, Jean-Mari som beskrev förintelsen som en detalj i historien. Tillföljd av denna kursändring rensades de partimedlemmar som var kända förintelseförnekare ut ur partiet.
FN började under sin nya regent allt mer att närma sig counter-jihad strömmingen. I det fransk judiska samhällen fanns sedan tidigare en oro för att migranter från mellanöstern skulle bära med sig den regionala antisemitism till Frankrike. Denna rädsla bekräftades än mer vid den av en salafist anställda massakern i Toulose och Montauban 2012. Det faktum att front national under sitt nya ledarskap anpassat sig till en politisk verklighet där det existerar en generell oro bland två minoriteter för en tredje innebar att en nya arena som tidigare varit otillgänglig nu började öppna upp sig för FN.

Föreningen för patriotiska franska judar Union des Patriotes Francais Juifs (UPFJ) Grundades av Michel Thooris. UPFJ har inga officiella band med FN tillskilland från Tooris som när han inte arbetar inom Gendarmerie national sitter i partiets centralkommitté. 2012 agerade Thooris som Le pens säkerhetsrådgivare samt riksdagskandidat. Kandidaturen drogs dock tillbaka då han inte följde partiets geopolitiska linje. UPFJ är inte mycket mer än en papperskonstruktion men det faktum att partiet som tidigare var öppet antisemitiska idag söker skapa en gren för franska judar vittnar om hur partiet de facto försöker möta den oro franska judar känner för islamistisk antisemitism, valet är strategiskt och udden är givetvis riktad mot migranter med muslimsk bakgrund. Detta är visserligen ett stickspår men det är intressant att nämna att tillskillnad från tidigare då den franska identiteten tillföljd av 1789 då judar allt mer kom att indefinierades i den franska medborgarskapsmodellen för många judar var betydligt starkare än en judisk identitet.  Sakteligen till följd av angrepp på sitt samhälle allt mer börjat identifiera och förstå sig själva som varande främst judar.
För en utomstående ter det sig märkligt att ett nationalistiskt parti vars själva kärna är föreställningen om en framtid där det inte längre finns några judar eller bretagner, rika eller fattig utan alla är ett i trikoloren, appellera till en judiskt snarare än fransk identitet. Front national fick sitt genomslag inte varit utifrån faktiskt stöd i valmanskåren utan till följd av det franska valsystemet med enmansvalkretsar där partiets styrka inte varit deras valresultat utan hur de likt en droppe som urholkar en sten sakta men enträget förändrat det politiska samtalet och tvingar resten av det politiska etablissemanget att förhålla sig till deras agenda. Två exempel på hur FN etablerat sig i väljargrupper de svårligen attraherat under Jean-Marie Le Pens ledarskap är homosexuella och judar.
Det faktum att partiet enligt en opinionsundersökning 2015 utförd av Ifop visade att 26% av Paris homosexuella om det varit val vid tidpunkten för undersökningen hade röstat på partiet, motsvarande siffra bland heterosexuella var 16%. Bruno Clavet  är något så ovanligt som en högljud gay aktivist och medlem i FN. Clavets engagemang är ett uttryck för en vilja att förhindra en atomisering i etniska eller sexuella enklaver. I Clavets värld existerar bara en samhällelig enhet, nationen och dess demos.
Det sägs att fascismens framgång är resultatet av vänsterns misslyckande och
Clavet är  ett exempel på en högerradikal som uppståt i det politiska vakuum som uppstår när vänstern saknar verktyg för att bemöta en social problematik.

Historiskt har partivänstern i Frankrike varit kulturradikal och därmed utgjort en viktig och vital motståndare gentemot droite radikale inneboende kulturkonservatism. Motståndet har utgått från försvaretet av égalité, av  universella rättigheter oavsett kön och ursprung. För en minskning av alla klyftor, sociala, kulturella och ekonomiska. Partivänstern i Frankrike såväl som i resten av väst befinner sig i en den senare delen av en långsam stagnation. Den är inte längre kapabel att artikulera rätt svar och ställa rätt frågor. Detta då den inte har resurser att besvara dem. Drömmen har transformerats till ambition, President Hollande är ansatt från höger till vänstern och mannen som gick till val på att utnämna finansvärlden som sin ärkefiende är i skrivande stund tillföljd av partiets högervridning, centralism och svikna vallöften. den minst populära presidenten i den femte republikens historia, partiet spricker men i sprickorna tittar ljuset fram.

Un peuple sans gauche
Jag föredrar att dra slutsatser utifrån den förgågna snarare än att söka förutspå framtiden.  Jag vill dock tro att Nuit Debout har potential att stå brandvakt för universella rättigheter i det att de lyckas med det otänkbara. I en postmodern och poststrukturell värld där individen är den enda enheten så söker Nuit Debout att förena alla individuella kamper till en kollektiv sådan.  Denna konvergens  är såväl hädisk som komplicerad då den kräver ett övergivande av tidigare strukturer och institutioner. Utifrån mina erfarenheter från den utomparlamentariska vänstern vet jag hur lätt det är att fastna i stelnade strukturer Reclaim the city, black block och militanta husockupationer är alla exempel på när formen överlevt funktion och reducerats till ett skådespel.

Under våren 2016 har alla förutsättningar funnits för att en ny aktör liknande de spanska indignados och occupy-rörelsen i USA. En reform av arbetslagen resulterade i massiva protester. Protesten generaliserades och i en flora av nyliberala försämringar av välfärd och arbetsrätt var det inte svårt att hitta måltavor och kamrater. Demonstrationerna nådde sin peak i mars när tiotusentals studenter och ungdomar demonstrerade mot president Hollandes godkännande av lagpaketet känt som El Khomri efter arbetsmarknadsminister Myriam El Khomri. Paktet innebar i korthet sänkt övertidsersättning, sänkt ersättning om företaget säger upp anställda tillföljd av arbetsbrist och framförallt gjorde lagen det enklare för företag att avskeda sina anställda.
Tillföljd av de massiva protesterna som sköljde över landet modifierade regeringen paketet om än långt ifrån tillräckligt. I kampen hade dock en ny rörelse fötts och skapandet av publika mötesplatser i form av urbana allmänningar innebar en kontinuitet för rörelsen som annars troligen ebbat ut allt eftersom målet för protesten antingen förlorats eller uppnåtts.

En avsevärd del av Frankrikes ekonomer, politiker, filosofer, författare och redaktörer tillhör 68-generationen, soixante-huitards. Under snart femtio år har soixante-huitards mytologiserat och för sig själva sökt begripliggöra sitt uppror. Många av dem har tillföljd av förändrade materiella omständigheter gått från vänster till höger. Nuit Debout tvingar dem att konfronteras med sig själva sitt förflutna och sin samtid när en ny generation gör uppror mot de institutioner  som soixante-huitards nu är en del av och i vissa fall kontrollerar.

Det är symptomatiskt för den ytliga och och kortsiktiga samtidens syn på tillvaron att dela upp verkligheten i korta ögonblick, Jameson exemplifierar detta utifrån ett pianostycke av john Cages. Föreställ dig hur tidsrymden mellan tonerna du precis hörde är så lång att det knapphändigt går att förnimma dem, eftersom de ej går att minnas kan du varken föreställa dig vilka tonarter som kommer eller hur de är sammanbundna med de föregående.
I en sådan verklighet förstås diverse geografiskt separerade uppror som isolerade och fragmentariska situationer. Indignados, occupy, #NuitDebout och arabiska våren som organisationsform och taktik får nog ändå sägas vara tämligen kontinuerlig. Det är snarare inhållet och hur det förändras utifrån sin specifika lokala kontext som är viktig att granska, dra lärdom av och extrapolera.
Det är allt för tidigt  för att avgöra om Nuit Debout kommer att bli något annat än Occupy-rörelsen och om de isoleras och utdefinieras står kanske Front national redo att kapitalisera på den kommande desillusionen.
I en tid då de som drömmer på dagen inte längre är de farligaste av människor kan kanske de som drömmer tillsammans på natten ge upphov till en ny Europeisk kampcykel?

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s