Introduktion till Amadeo Bordiga.

Amadeo Bordiga (1889-1970)  var första ordföranden för Italiens kommunistiska parti vilket han, Gramsci med flera grundade 1921. Bordiga påbörjade sin politiska aktivitet i Italiens socialistiska parti (PSI) 1910, där han direkt drogs till partiets vänsterflygel. Han var medlem i Federatonen för italiensk socialistisk ungdom(FSGI)  FGSI radikaliserades under Italiens kolonialkrig mot Libyen (1911-1912) stora delar av medlemskadern agiterade mot kriget samtidigt som PSI i parlamentet röstade för ett krigsdeltagande. Denna del är ämnad som en introduktion till Bordiga som syftar att leda fram till hans kritik av Gramsci. Bordiga beskrev kommunister som upptäcktsresande i framtiden och med det som utgångspunkt tar vi nu vårt första steg i att förstå forntiden, kartan har givits men valet att upptäcka vad som döljs under krysset måste samtiden själv fatta. God läsning.


År 1912 lämnade Bordiga den reformistiska sektionen av PSI i Neapel och startade ”karl Marx cirkeln”. Efter utbrottet av första världskriget 1914 graviterade Bordiga allt längre ifrån parlamentarismen och engagerade sig allt mer i  Camera del Lavoro (fackrörelsen) i Neapel
Från och med december 1918 engagerade sig Bordiga i utgivningen av II Soviet vilket blev tidningsorganet för strömmingen inom PSI som motsatte sig att socialister deltog i parlamentet. Bordiga var Italiens delegat på  tredje internationalens tredje kongress i Moskva 1920. Att Bordiga inte är särskilt välkänd kan till viss del härledas det faktum att han ogillades av ledarskapet för bolsjevikerna. Som kuriosa kan nämnas att i Lenin i ”Radikalismen” – kommunismens barnsjukdom med namn nämner och följaktligen kritiserar Bordiga för hans antiparlamentarism. Det ska även sägas att Bordiga var en av de sista partimedlemmarna som vid möte med Stalin 1926 kritiserade honom och överlevde.

Bordigas ordförandeskap över PCI varade inte länge då han fängslades av den fascistiska regeringen  february till oktober 1923. Ledarskapet togs över av Gramsci och Palmiro Togliatti, det ska dock sägas att Bordiga inte slängdes ut ur partiet fören mars 1930 anklagad för ”trotskism” (Bordiga var aldrig trotskist dock röstade han mot resolutionen som brännmärkte Trotskij som en öppen fiende till kommunistiska internationalen)

Bordiga bröt aldrig fullständigt med Lenin tillskillnad från den tyska vänstern (Anton Pannekoek, Herman Gorter, mfl) som också förtalades av Lenin. Bordiga bibehöll ett leninistiskt perspektiv på politisk organisering livet ut.Detta ska ställas i relation till det faktum att han 1921 som generalsekreterare för PCI öppet motsatte sig Lenins enhetsfront vilket avser allianser mellan kommunistiska partier och reformistiska organisationer.
Ytterligare skäl till att Bordiga inte är särskilt välkänd är att han hängav sig principen om revolutionär anonymitet. Bordiga och hans kamrater ansåg att den proletära revolutionen inherent var en anonym process utan plats för hjältar, stora män eller personkulter. Det behöver egentligen inte sägas att de naturligtvis avsåg Stalin men troligen även Mussolini som parallellt med Bordiga var en del av PSI vänstervinge men svängde mot ultranationalismen i samband med första världskriget.  Det ska dock nämnas att Bordiga avseende anonymiteten inte var helt dogmatisk då endel av hans litterära verk under 1920-talet signerades med  “A.B.”.

Det finns ytterligare dimensioner av Bordiga bortom hans syn på revolutionära organisationer, vilket visserligen är de mest intressanta för samtiden. I sina unga år etablerade Bordiga ett intresse för vetenskap och teknologi. Det var utifrån detta intresse som  han tjänade sitt uppehälle. Bordiga studerade till ingenjör och försörjde sig senare som detta. Bordigas far var ekonomiprofessor och Bordiga själv var vid en tidpunkt i sitt liv professorsassistent inom agralmekanik.
Detta kan delvis förklara Bordigas långtgående intresse för landsbygdsfrågan vilket han såg som avgörande för att förstå kapitalismen, och vad som bäst kan beskrivas som en besatthet vid Marx teori kring jordränta. Det är också ett faktum att Bordiga förhåll sig till marxismen som en vetenskap vilket kan valideras.
Mot slutet av år 1926 försattes Bordiga i exil av den fascistiska regeringen först på ön Ustica och sedan Ponza där han stannade till november 1929. På Ustica placerades även Gramsci och andra partimedlemmar. Under sin gemensamma vistelse bedrevs en avsevärd politisk aktivitet och teoretisk diskussion. På ön ledde Bordiga paritets vetenskapligasektion och Gramsci ledde litteratur och historiesektionen. I detta avseende skiljde sig Bordiga från såväl samtida som nutida marxister, han hade dock något gemensamt med Marx som alltid sökte hålla sig ajour med den senaste utvecklingen inom vetenskapen.

Efter uteslutningen från partiet till början av andra världskriget engagerade sig Bordiga inte i någon formell politisk aktivitet. Han arbetade som ingenjör i Neapel till 1943 då fascismen föll. Under denna period tycktes han fullständigt undandra sig från sina tidigare kamrater i såväl Italien som diasporan av italienska kommunister utomlands. Detta stärks av det faktum att Bordiga under denna period inte producerade någon teori undantaget korrespondens med enskilda individer. Den fascistiska polisen noterade dock i juli 1939 att Bordiga i Neapel ständigt tyckte få sympatier från tidigare motståndare och gjorde sig ett namn  bland stadens medelklass intellektuella.

Efter 1944 engagerade Bordiga sig i en Neapel baserad fraktion av socialister och kommunister när gruppen absorberades av Internationella kommunistiska partiet (PCint)
avstod Bordiga initialt från att gå med då han inte ansåg att tiden var mogen för att skapa ett parti. PCInt splittrades 1952 och Bordiga involverade sig i dess efterföljare Internationella kommunistiska partiet vilket var uppbyggt kring tidningen ”Il programma communist” Det mesta av Bordigas verk (givetvis publicerat anonymt) återfinns i PCInts publikationer. Mycket översattes till franska och publicerades i den franska tidningen Invariance, grundad av Jacques Camatte, Tidigare medlem i  PCI.

Efter andra världskriget fortsatte Bordiga att skriva om mycket av det han tidigare beskrivit runt 1920, det kommunistiska partiets roll och behovet av proletariatets diktatur. Det ska dock sägas att han även skrev om mer utopiska ämnen så som framtidens metropoler samt en kritik av borgerlighetens olika kunskapsdiscipliner och des uttryck.

Mycket av Bordigas verk under denna period utforskade ”ekologiska” teman innan termen  var innan termen nådde spridning och allmän acceptans i det politiska och samhälleliga sammanhangen. Givetvis hade Bordiga fullständigt förkastat det reformistiska perspektivet av nutida miljöaktivister som antingen exkluderar eller inte förstår vidden av klassdynamiken i en ekologisk kontext. Ett annat ämne han utforskade var förkapitalistiska samhällens natur vilket han ofta uttryckte en beundran för.

Bordiga blev med tiden starkt kritisk gentemot vetenskapen, detta var inte för att på äldre dagar förkastade historiematerialismen till förmån för mysticism snarare motsatsen, För Bordiga var vetenskapen ett uttryck för kunskapssynen i ett kapitalistiskt samhälle. Han fokuserade på hur vetenskapen i en kapitalistisk kontext blir en autonom och despotisk kraft vilket ger upphov till en absurd specialisering som förhindrar aktörerna från att se helheten.

Därmed sätter vi punkt för den första delen av artikelserien om Bordiga.

Vidare läsning:
Lenin: Oriktiga slutsatser ur riktiga premisser.

Amadeo Bordiga:The Human Species and the Earth’s Crust

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s