En tillbakablick på framtiden: Oswald Spengler Del I

Den största av de moderna domedagsprofeterna avslutade sitt magnum opus Västerlandets undergång våren 1917. I förorden till den första utgåvan gjorde han inga försök att dölja känslan av att han gett världen sin mest utmanande och monumentala litterära verk. Spengler ansåg sig formulerat mer än en ny filosofisk inriktning utan i själva verket var filosofin den enda sprungen ur och för tidsandan.


Första världskriget hade pågått i tre år när den tills nu okända matematikern i Münich lade ner sin penna. Han hade gjort sig förtjänt av sin utmattning för hand hade han nedtecknat över en halv miljon ord. Allt han producerade efter var resultatet av en författare som lagt ner hela sin själ och energi i ett huvudsakligt verk.
1917 och 1942 dessa två år är passande att jämföra särskilt idag. Nu som då är världens öde oklart. Idag marscherar den tyska maskinen mot Grekland och banden som binder de Europeiska nationerna samman tycks svagare än de som drar henne isär. 1942 är västerlandets undergång mer än en antik bästsäljare.
Den politiska atmosfären i Tyskland var snarlik den som präglade landet 1917 Spengler har fått en renässans bland filosofiska och politiska skriftställare men viktigast renässansen nådde den tyska ungdomen på högskolor och universitet. De vände sig till Spengler i sökandet efter svaret på frågorna alla tycktes ställa sig men inge kunde besvara.
När Spenglers bok först publicerades gjorde den ett djupt avtryck på den tyska ungdomen. Spenglers världsbild och framtidsvision spred sig som en prärieeld genom den av kriget sönderslitna generationens hjärtan och sinnen.
När Spenglerismen första gången nådde Amerika 1926 mottogs den med såväl entusiasm som avsky. En reaktion som tycks oundviklig vid första mötet med Spenglers texter. Spengler beskrev sin historieteori på följande vis

att skriva historia är att skriva poesi”.
Ett vanligt första intryck av västerlandets undergång liknar intrycket som uppstår i mötet med konst, känslomässigt snarare än intellektuellt.Det var så västerlandets undergång mottogs av de amerikanska läsarna de följande åren granskade aldrig akademikerna Spengler annat än ytligt. Spenglerismen införlivades utan en kritisk och grundlig förståelse för dess fundamentala byggstenar, den ytliga, okrtiska och känslomässiga reaktionen på Spenglers verk skapade en urvattnad form av spenglerism. Spengler är dock för omfattande för denna ytliga tolkning. Likt revolutionen förtär revolutionärerna förtär Spengler sina adepter.

Innan Hitler hade den tyska akademin fullt ut förstått risken i mötet mellan spengler och en desillusionerad generation. Forskare inom olika discipliner studerade Spengler kritiskt och kunde förkasta flera av hans teser detta i kombination med att Hitler och Rosenberg genom att presentera egna förförande tolkningsmodeller och problemformuleringar för de som sökte förutsägelser för den osäkra framtiden, innebar att Spengler placerades i bakgrunden.
I och med stålbadet som Spengler genomgick inom den tyska akademin förpassades Spengler från den historiska disciplinen men inte nödvändigtvis från filosofin. En kritisk analys av de förutsättningar som ledde till Spenglers konklusioner leder dessvärre till ett förkasande av en av hans viktigaste och fundamentala uppfattningar, uppfattningen om ”väst”

Om man försiktigt analyserar de faktuella påståenden vid vilket Spengler konstrueras sitt ramverk inser man att de refererar till ett avgränsat kulturellt segment. Spenglers väst är inte västerlandet som vi uppfattar det utan begränsat till Tyskland, närmare bestämt vad som kan benämnas som andliga snarare än geografiskt germanskt, England, Frankrike, Sverige och USA inbegrips inte i Spenglers avgränsning. Därmed blir Spenglers slutsats endast applicerbar i hans nord-germanska värld och alla försök att generalisera hans tes till den reella västvärlden blir enkom spekulativt. Utifrån ett uppmärksammande av dessa fundament blir det ironiskt  hur rätt Spengler hade när han benämnde sitt verk ” En tysk filosofi”
Att spengler baserade sina slutsatser på fakta som enkom stämmer för den Faustianska nord- germanska sfären innebär inte nödvändigtvis att han begick ett misstag när han sökte expandera slutsatsen bortom Tyskland, huruvida det var rätt eller fel är en viktig fråga.

Låt oss modigt och utan förutsättningar vandra in i Spenglers Abendland, där en Faustiansk längtan efter det omätbara och oändliga gjort sin boning.
I detta väst finns ingen uppdelning mellan det antika, medeltida och moderna. Kulturellt är det en synkroniserad värld oberoende av det förflutna och inte influerat av andra världar, försvunna i det förgångna.
I Spenglers ramverk är kulturen organisk. Spengler ser all kultur som grödor, kulturen har djupa rötter i fosterlandet där den växer, blommar och dör.
I det oändliga kretsloppet av födelse och död infinner sig en sublim förnimmelse av en avsaknad utav riktning ett accelererande endast för att avstanna och dö. Det är när en kultur först passerat sitt zenit som civilisations eran inleds. Civilisering är kulturens öde, slut och spillran av kulturhistorien
Enligt Spengler inträdde väst i denna sista gråa, skymmande fas först efter den Franska revolutionen. Nu skulle människan dödstrött förbereda sig för slutet, vinter och död.
Spengler valde medvetet att eliminera fri vilja som en kreativ faktor i sin historiefilosofi. Istället ser Spengler människans öde som predestinerat.
Spenglers dåtida följare ansåg att tesen som innebar att människan äger frihet att forma sitt eget öde som ett historiskt komponent och koncept är felaktigt.
Spenglers historiefilosofi liknade nationalsocialismen och dess möjliga arvtagare weltanschauung, i det avseendet att allt växte ur tysk bördighet. Så djupt rotad i germansk mark att de negligerade tanken på den fria viljans kreativa aspekt.
Trots det nära förhållandet mellan Spenglerism och Hitlerism var inte Spengler entusiasmerad av Hitler. Spengler såg de första nationalsocialisterna som impotenta skrävlare oförmögna att vinna den enda seger som räknas, segern i krig. Nazisternas parader och propaganda uppvisningar påminde honom om män som sjung under en nattlig färd genom en mörk skog för att inte förlora modet. När Spengler dog den 8 maj 1936 hade inte historien ännu motbevisat hans misstrå för nazismens militära kapacitet.

Spengler var verkligen korrekt när han benämnde sitt arbete som en ”tysk filosofi” men hade han rätt i att kalla det sin tids filosofi?
Det är frestande att anta att det mänskliga område som Spengler kallar den Faustianskt-nordiskt-germanska sfären, ut ur vilket han byggde grunden för sin doktrin är den enda där Spenglerismens uppfattning om människotyper är valid.
Människan som frivilligt kastar av sig frihetens ok för att bli hitlerismens välvilliga bödel. Det förutsätter dock ett erkännande av en historiskt unik tysk särart vilket är ett felaktigt antagande.
Historien visar tvärtom att alla jordens folk under vissa förutsättningar står väl stadda att fly från friheten.
Det är ovetenskapligt att göra en distinkt uppdelning mellan den tyska världen där dena historisk pre-destinerad filosofi går att applicera, och resten av västerlandet, där frihet är en abstraktion snarare än politiska fraser.
Ett sådant koncept innebär att det de facto inte existerar någon absolut historiebeskrivning istället är denna aspekt av historien underlagd den kulturella sfär där den utvecklas.

Förenklat innebär det att Västerlandets undergång är ett barn av den tyska zeitgeisten under 1900-talet, men det är inte en filosofi för världen bortom den tyska kulturella sfären.
Huruvida territorierna bortom Spenglers Faustianskt-nordiskt-germanska segment är starkt nog att bibehålla sin vitalitet och överleva är fortfarande inte besvarad. Därmed har inte det slutgiltiga domslutet i frågan om huruvida Spengler hade rätt eller fel när han talade om västerlandets undergång snarare än hans egna teoretiskt avgränsade sfär ännu fallit.

Frågan kommer inte att besvaras av ett abstrakt öde. Istället är det avhängigt de val fria medborgare gör i länder där medborgerlig frihet fortfarande existerar.
Om ungdomen skulle förföras av Spengerismen och förstå den permanenta krisen i sina respektive nationer som västs dödsångest, då har verkligen Spengler rätt i beskriva sitt teoretiska ramverk som mer än en tysk filosofi.

Det är vår plikt att läsa Spengler så som Johann Wolfgang von Goethe ville att Den unge Werthers lidande skulle förstås när han insåg hur den dekadenta protegén infekterade de unga läsarnas sinnen, ”att vara en man och inte gå i Werthers fotspår

Annonser

En kommentar Lägg till

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s