Den svenska slavhandeln: Saint-Barthélemy

I Sverige förbjöds I teorin slavhandel 1813, dock gavs slaveri carte blanche till och med den nionde oktober 1847. I jämförelse med andra kolonialmakter var den svenskrelaterade andelen av slavhandeln obetydligt liten.
Det innebär inte att det inte finns ett värde i att uppmärksamma denna historiska period, det är vidare intressant hur denna period kolliderar fullständigt med den svenska självbilden.

Sveriges slavhandel påbörjades den tolfte maj 1646 när en svensk slavhandelsexpedition på uppdrag av Louis de Geer seglade mot vad som idag är Nigeria.
Expeditionen köpte 260 slavar som alla fraktades vidare till Barbados När skeppet nådde sin destination hade 110 slavar avlidit. Inte långt efter etablerades slavfortet Karlsborg i vad som idag är Ghana. Det är historiskt belagt att Sverige hade stora förhoppningar på slavhandeln
Den svenska gyllene kusten var en svensk koloni grundad 1650 av Hendrik Carloff.
Under perioden den existerande var det en vinstdrivande koloni, 1663 förlorade Sverige kolonin till Danmark.

Under 1500-talet exporterade Sverige mer järn än något annat land, Framförallt den brittiska slavhandeln var beroende av Svenskt järn för att bygga skeppen och handlåsen. Således profiterade Sverige även på slavhandeln men i andra led, det är dock en aning långsökt att kritisera dåtida Sverige för sin handel med det brittiska imperiet, som en fotnot är det dock intressant.

Karl Dalén har sammanställt flera vittnesmål som beskriver den behandling Sveriges slavarna fick genomlida på den Svenska kolonin Saint Barthélemy i Västindien. Kolonin existerade mellan 1784 och 1878. Under en femton års period hade kolonin en befolkning på ungefär 6000 invånare. Innan Svenskarna anlände 1785 var befolkningen 739. Kolonins huvudstad Gustavia var under sin existens Sveriges sjätte största stad, Ön är ungefär av samma storlek som Lidingö . Orsakerna till expansionen var givetvis att Svenskarna ville slå sig in på den lukrativa slavhandeln snarare än geopolitiska intressen i regionen.

År 1786 grundade Kung Gustav III det västindiska kompaniet ett privat företag med med kungligt monopol över all Sveriges handel via Saint Barthélemy. De vinster som genererades av kompaniet fördelades på så sätt att Kronan fick en fjärdedel och kompaniet tre fjärdedelar. Vinsterna fördelades så att kungen fick en fjärdedel och Kompaniet tre fjärdedelar. Kompaniet hade rätt att bedriva slavhandel mellan Afrika och Västindien.
Till följd av den franska revolutionen och Gustav III död 1792 svalnade ambitionen att skapa ett stort svenskt slavhandelsnätverk avsevärt trots detta fortsatte Slavhandeln på Saint Barthélemy och fortsatte generera vinster för Sverige.

I syfte att kontrollera den svarta populationen på ön introducerade Guvernören Pehr Herman von Rosenstein särskild slav lagar. De nya lagarna innebar bland annat att slavar om de dansade utan tillstånd eller précis innan de skulle avrättas straffades de med piskning
Om de slogs med en vit man och det ledde till att blodvite uppstod medförde det inte mindre än att slaven avrättades.

Enligt lagen hade ägaren till en slav rätt att godtyckligt piska sina slavar men inte mer än tjugonio rapp. Vid utmätning av hårdare straff fick ägaren vända sig till Gustavias bödel
1788 beskrev Botanisten Bengt Anders Euphrasén bestraffning
Varje slag smäller som ett ­pistolskott och stora skinn- samt köttstycken följa ofta med från kroppen”
Lagen var hård även för de afrikanska män och kvinnor som levde på ön som fria. Det krävdes inte mycket för att de skulle dömas till slaveri och föras till auktionen.
Överskottet på dessa auktioner gick direkt till den svenska kronan.

slavägare tilläts inte använda iron collars eller brännmärka de slavar som sökte fly, dessa verktyg var reserverade för den officiella Svenska myndigheten på ön.
Enligt en anonym artikel i den lokala tidningen “The report of St. Bartholomew” var det få svenskar som följde lagen:
Some people in this here colony seem to lately have fallen prey to a devilish desire to torture free people of color, just as well as slaves of other people,”

1789 rapporterade samma tidning att kvinnliga slavar rymt från private fängelser. Källor till tidningen insisterade på att det existerade ett flertal private fängelser där kvinnliga slavar hölls i fångenskap trots att de ej begått något brott eller ställts inför skranket.

I ett fall från 1802 berättade en kvinnlig slav hur hon bestraffats med fyra hundra slag eftersom hon tvättade sin ägare för fort. Detta grymma straff bevittnades av två personer som kunde styrka antalet slag. Livet i kolonien var hårdast för de kvinnliga slavarna eftersom de förutom de rent fysiska arbetsuppgifterna förväntades att ständigt vara sexuellt tillgängliga för svenska och/eller vita män.
När abolitionismens vindare nådde kolonin uppstod behovet av att intellektuellt försvara slaveriet. Följande är ett två exempel på argument som fördes fram för att rationalisera fortsatt slavhandel.
Rådman Olof Erik Bergius skrev 1819 att svarta var lata och lögnaktiga.
1820 skrev Kyrkoherde Carl Adolf Carlsson:
Negern sådan jag i Västindien haft tillfälle att observera honom är knappt till hälften människa, resten är apa och tiger.”(…)”negrer kan därför utan problem bada i hajrika vatten”
Svensk slavhandel fortsatte till slutet av 1830-talet detta trots att stora handelsmakter så som England bannlyste slaveri 1807. Från 1814 minskade den svenska slavhandeln avsevärt och 1830 kriminaliserades ägande av slavar och belades med dödstraff. Slaveriet på Saint Barthélemy uppmärksammades först på allvar 1840, och slaveriet på ön avskaffats 1846 därefter stagnerar kolonins ekonomi i med hög hastighet, varje år måste pengar från statskassan skjutas till för att finansiera underhåll på ön. Slutligen beslutar sig Sverige för att
sälja S:t Barthélemy. Frankrike accepterar anbudet och köper åter sin forna koloni.

Det officiella överlåtande sker den 16 Mars 1878. och den svenska flaggan halas ner för sista gången.Även om historien om och minnet av S:t Barthélemy i mångt och mycket fallit ur det kollektiva medvetandet finns det en marginaliserad förening vid namn S:t Barthélemysällskapet startad 1964 av Svenskar som haft släktingar bland kolonisationens ämbetsmän, alltså släktingar i direkt nedstigande led från slavägare och administratörer av slaveriet. Idag är medlemskap öppet för allasom delar intresset om vår gamla ö som Sverige

Det verkligt intressanta med förening är vilken bild av perioden väljer att lyfta fram, På föreningens hemsida nämns slavar som hastigast,  större fokus läggs vid den jordbruksproduktionen
Om en är intresserad av alternativ historiebeskrivning och hur kolonialism tar sig moderna uttryck rekommenderar jag varmt ett besök på deras hemsida.

Rekommenderad läsning:

S:t Barthélemy ur ett sjöhistoriskt perspektiv

S:t Barthélemysällskapet

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s