Varför gjorde Baltimore uppror?

Det mest framträdande i upprorets spår är inte de materiella skadorna demonstranterna orsakade, det är den sociala nedbrytningen och försummelsen orsakad av kapitalet. Dagar innan den sociala oron i Baltimore steg till kritisk nivå för första gången på årtionden målade den liberala kolumnisten Dan Rodrick i tidningen, the Baltimore en bild av söndagens demonstration mot polisvåld som en fredlig och familjär tillställning och ett rättfärdig uttryck av ilska. Melankoliskt sammanfattade han “And as I write those words, the Freddie Gray march turned violent (. . ) The dream of the Next Baltimore is cracked.”
Orsaken till Rodricks klagosång stod att finna i förstörelsen av en handfull polisbilar och krossade Skyltfönster i Baltimores Inner harbor kvarter.
Den vision om ett nästa Baltimore som ockuperat hans sinne,  var en vision byggd inte på återuppbyggnaden av och investeringar i de sedan länge eftersatta områdena, utan ett attraherade av unga investerare och turister.
Det är en vision som som bibehåller ojämlikhet på basis av klass och etnicitet trots att ett utrotande av denna ojämlikhet medför inkluderande och lika möjligheter. Baltimore är som så många andra städer med sina egna mördade Freddie Grays: en plats där kapital har låtit enorma sektioner av staden ruttna, där en klyfta tillåts uppstå som separerar svarta och vitas livsmöjligheter och där polisen kan patrullera brutalt och hårdhänt bland den delen av populationen som kan göras av med.
Upproret inträffade samma dag som den tjugofemåriga Grays vars ryggrad nästan bröts av fullständigt då han var under arrest, begravdes.
Upproret har inte avtagit sedans hans död den 19 april. Upproret började när polisen gick in med full styrka i västra Baltimores galleria. Ordningsmaktens oproportionerliga respons var ett resultat av att studenter på sociala medier kallade till samling under hashtaggen #purge samt efter de historiskt kontrafaktiska påståendena om att olika gäng allierat sig i syfte att skada polisen.
I den följande intensiva men ojämna konfrontationen dränkte polisen demonstranterna i pepparspray och avfyrade gummikulor, de unga demonstranterna svarade med gatsten och vattenflaskor.
Upproret spillde över in i angränsande kvarter, demonstrationen eskalerade och på sen eftermiddag och tidig kväll, när jag anlände runt 17:30 ungefär en mil söder om gallerian täcktes vägen av rök och jag passerade ett par utbrunna polisbilar. Källan till röken var ett plundrat apotek i en korsning. Några demonstranter skrek och en poliskedja korsade vägen men gruppen hade tunnats ut avsevärt. Då och då kastade sig demonstranterna bakåt efter att fått en dusch pepparspray, en blandad röra av varor låg utströdda längs med gatan. Ordningsmakten, inställd på att skingra resterande demonstranter och åskådare avfyrade rökgranater. De avancerade enhetligt samtidigt som de slog på sina sköldar och skanderade ”Backa, backa, backa” Längre ner i nästa korsning observerade jag en bild av katharsis och skamlös lycka: två unga män dansandes till Michael Jackson, en i mitten av korsningen och den andra på en gul lastbils tak. Musiken blandades med ljudet av brandbilars sirener. Det mest framträdande i scenen var inte förstörelsen orsakade av demonstranter, den förstörda polisbilen, den förstörda pantbanken det var de skruttiga husen med plankor för fönstren övergivna ruckel förstörda av kapitalet. Staden är full av dem. Det är dessa gator som Marylands Guvernör Larry Hogan deklarerat ett katastrofområde.
Samma kvarter som lider av hans nedskärningar. Det är dessa gator som uthärdat astronomiskt hög arbetslöshet under årtionden då demokratiska partiet styrt staden, Det är på dessa gator ordningsmakten vek ihop Freddie Grays kropp som om han var en origami, det var på dessa gator Gray kedjades i ett benlås i en polis buss medan poliserna tog god tid på sig att tillkalla ambulans. Efter lördagens uppror har Baltimores politiker förklarade att förstörelsen av egendom var ett resultat av tillresta bråkmakare, (ett påstående som stinker av desperation och tunnelseende) På måndagskväll skruvade Borgmästare Stephanie Rawlings-Blake upp tonläget och stämplade demonstranterna som gangsters och banditer och införde ett veckolångt utegångsförbud. I kontrast med denna handlingskraft har fortfarande inte resultatet av förundersökningen kring Grays dödsorsaker ännu publicerats. Under hela processen har den lokala beslutandeförsamlingen dansat den liberala valsen, där demonstranterna och deras krav förkastats som extrema och parallellt utlovas att långt gående reformer snart skall inledas. Sorgen är rättfärdig men endast ordnade tillståndsgivna demonstrationer är enligt denna logik legitima uttryck Allt annat smutsar ner minnet av Freddie Gray

Upproret i Baltimore var en reaktion på denna praxis misslyckade.

Att polisreformen i Maryland rört sig med en snigels hastighet var inte gnistan som startade elden. När Tyrone West dog under ett omhändertagande och Baltimores polischef Anthony Batts insisterade på att polisen förändrade och anpassade sin organisation, i ljuset av att poliserna ansvariga för omhändertagandet friades och inte fick någon som helst repressalier för dödsfallet detta ledde inte till att Baltimores invånare gjorde uppror. När polisen inte åtalades rörande Anthony Andersons dödsfall visade medborgarna en imponerande återhållsamhet. En avhumaniserande fattigdom och polisens straffrihet kan endast existera så länge. Om framtiden är osäker är i vart fall en sak obestridbart: Det är endast genom motstånd och kamp ett nytt Baltimore kan födas.

Artiklen är skriven av Shawn Gude  och publicerades i  Jacobinmag.com

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s