Etiopien: Den ouppmärksammade revolutionen

Denna artikel började jag skriva i syfte att redogöra för den Etiopiska revolutionen, men under Researchprocessen blev artikeln större och beskriver snarare det pre och post-revolutionära Etiopien samt relationen till Eritrea och Sovjetunionen och regionen i stort. Det är en lång men förhoppningsvis givande läsning När västvärlden på allvar blev medveten om det Etiopiska upproret hade redan stridsdammet lagt sig och Kejsare Haile Selassie hade tillsammans med världens äldsta teokrati kastats över ända. Denna uråldriga feodala dynasti som legitimerats genom myten om den bibliska romansen mellan kung Salomon och drottning Saba hade under århundraden stått med stöveln över det etiopiska jordbruksproletariatets hals. Att revolutionen lyckades var ett resultat av studenter, arbetare men i första ledet stod lantbrukare. Landsbygdens revolutionära glöd var av ett sällan skådat slag.

Vid en kort genomgång av reformprogrammet som presenterades av den revolutionära koordinationskommittén, Derg.
Under ledning av major Mengistu Haile Mariam, vilket konstituerades av främst militär, polis och något som bäst kan beskrivas som hemvärnet men med långtgående våldsbefogenhter. Det huvudsakligen syftet  i programmet var att fullständigt utradera de feodala strukturerna som fortfarande präglade landet strategin utgjordes av enen blandning av modernisering och repression.
Det tog två år innan Sovjet intresserade sig för den etiopiska revolutionen och då inte främst eftersom det existerade ideologiska beröringspunkter utan snarare på grund av geopolitiska intressen i regionen.
I västeuropa har revolutioner i tredje världen i regel genererat stort intresse bland regeringar och befolkning. Böcker, pamfletter och artiklar produceras, stödkommittéer organiseras och presumtiva revolutionärer åker till revolutionära epicenter för att solidariseras sig och leva revolutionen.Den Etiopiska revolutionen erhöll dock inget av denna uppmärksamhet i den initiala och mest kritiska post-revolutionära fasen.
Detta härleder jag till dess singularitet. Revolutioner som leds av en militärjunta har en historia av folkmord och allianser med objektiva klassfiender i hopp om att skapa stabilitet för att fortsätta det post-revolutionära arbetet. Historien har dock lärt oss att det i sig är en självmotsägelse.

“Klassmedvetande kan inte uppfinnas, vår uppgift som soldater är att skapa ett objektivt militant folk, partiet kan endast födas uppifrån”Mengistu Haile Mariam.
Klassisk marxism-leninism i en östafrikansk kontext med andra ord. Dergs första måltavlor var de militanter som hade stått i fronten i kampen mot monarkin, fackförbunden och studentrörelsen. En generation av intellektuella och  revolutionära arbetare utrotades och med dem de kollektiva erfarenheterna av kamp och motstånd.

Kejsare Haile Selassie anförde i ett tal till förenta nationerna vilket syftade till att be om militär hjälp gentemot den italienska fascismens aggressiva expansion in i Etiopien.
Selassie har av nutida följeslagare tillskrivits profetiska egenskaper och talet var början på denna mytbildning då Selassie i talet anförde att om inte den fascistiska ockupationen krossades i Etiopien skulle snart fler länder erfara hur fascistiska styrkor vällde in över dess gränser. Selassie kröntes 1930 och som försvarare av den kristna tron bedömdes han vara en progressiv kraft detta trots att han i praktiken inte var mer än en i mängden av trångsynta nationalistiska despoter.

Myten fyllde dock en viktig funktion då den dolde det faktum att det samtidigt som det Etiopiska proletariatet svalt och levde i djupt armod levde han innan för palatsets väggar i överflöd samtidigt som miljontals dollar gömdes undan i schweiziska bankfack.
Det var denna inneboende motsägelse som slutligen ledde till upplösningen av ett tre tusen år gammalt imperium. När dynastin kollapsade följde en revolution som för alla utom etiopierna tycktes oförståelig. Majoriteten av de etiopiska intellektuella som levde i exil sympatiserade med marxism-leninismen därmed placerades etiopiernas umbärande och lidande i en socialistisk kontext.
Den Etiopiska bourgeoisien bar med sig en stolthet över det förflutnas framgångar och det faktum att Etiopien var det enda landet på kontinenten som aldrig kolonialiserats därmed kunde de svårligen se att det inte existerade något i samtida Etiopiens samhällskonstruktion att vara stolt över.
Bourgeoisien utgjordes huvudsakligen av folkgruppen amhara, deras inkomst kom främst utifrån hård beskattning av landsbygdsproletariat vars alternativ till beskattningen var tvångsarbete. 1960 levde 90% av jordbrukarna I extreme fattigdom. 90-95 % var analfabeter etiopiska jordbrukare hade under denna tidsperiod samma förväntade livslängd och använde samma verktyg som en europeisk bonde under medeltiden Uppror flammade upp och möttes med extreme repression för att endast flamma upp på andra platser i det rurala Etiopien.
Slavarbete avskaffades  i teorin 1966 men bönder var fortfarande utlämnande till markägare, religiösa samfund och statsmakten godtycke. I och med att Etiopiens ekonomi byggde på jordbruk innebar ägande av jorden makt och rätten att fördela markrättigheter legitimerade staten. Därmed var social, ekonomisk och politisk makt intimt samanflättad med markägande. Imperiet stratifierade samhället fullständigt där markägare garanterades långtgående rättigheter medans de som brukade jorden förnekades de mest basala av rättigheter. Där andra länder utvecklades i en progressiv riktning stod Etiopien stilla i århundraden, Etiopien denna nation av nationer odlade strukturer och levnadsmönster som framstod som otroligt främmande i relation moderna världen

                                                      Imperiets väktare.
Att belöna med mark har i mängder av regioner varit det huvudsakliga skälet att frivilligt ansluta sig till nationens väpnade styrkor därmed utgjordes Etiopiens arme av en heterogen bas tillskillnad från många andra samtida Afrikanska länder där armen främst utgjordes av en etnisk grupp på detta sätt kunde Selassie försäkra sig om en viss nationell koherents. I revolutionens initiala skede bestod Etiopiens militära styrkor av ungefär 40 000 man. De militära styrkorna var fullständigt underställda Kejsarens kontroll och styrdes i princip som en privatarmé  och tillsammans med säkerhetspolisen var det dessa två institutioner som absorberade störst del av statsbudgeten.
Tillskillnad från resten av det etiopiska samhället var militären öppen för utländska influenser, Amerika bidrog med såväl utrustning, vapen och träning, Israel stod för specialförbandens träning.
Det var dessa elitförband som hade huvudansvar för repressionen mot de Eritreanska separatisterna. Arméns soldater var en heterogen skara men Officierna hade till 70% Amahra ursprung, endast 10 procent var Tirgrina resten tillhörde den muslimska folkgruppen Oromo. Motorn i den etiopiska ekonomin var innan revolutionen privatiseringen av land. Innan dess vilade moderniseringen av landet på återinvestering av överskottet från straffbeskattning och avgifter. För att ta sig förbi de strukturella hindren som orsakade ekonomisk stagnering beslutade kejsaren för att inleda en mindre jordbruksreform. Åkermark gavs till medlemmar av det koptiska prästerskapet. Mark fördelades till utländska företag för kultivering av grönsaker, bomull, kaffe och grödor. På så sätt skulle inhemsk konsumtion och export säkras. Reformen försvagade monarkin då dels spekulationsekonomin och dels  den växande handelsekonomin genom privatisering av land som gick hand i hand med utvecklingen av mekaniserat jordbruk innebar genomgripande förändringar av samhället som helhet. De nya produktionskrafterna förändrade förutsättningarna för produktionsförhållanden om man ska tala med Marx. Precis som under industrialiseringen i Europa bidrog denna förändring på grund av flera faktorer till uppkomsten av ett Etiopiskt trasproletariat.

De olika faktorerna som främst bidrog till detta var, privatiseringen av land, mekaniseringen av jordbruket i norra Etiopien och den demografiska utvecklingen i syd med ökad nativitet. Den urbana ekonomin kunde inte absorbera migrationen vilket skapade en arme av fattiga i metropolerna. De som hade anställning och representerade ungefär 1% av befolkningen. De var koncentrerade till de utvecklade industrierna. Lönen var ungefär en etiopisk dollar per dag, Det fanns inga sociala skyddsnät eller fackförbund. Satt i relation till situationen för jordbrukarna var de trots detta privilegierade. Den första Etiopiska strejken utbröt 1947. Det var de Etiopiska rallarna som gick först. Det ledde till en våg av arbetarkamp. Denna kampen understöddes av Eritrianska fackförbunds rörelsen, som tillföljd av sina kontakter med den italienska vänstern var betydligt mer avancerad än sin Etiopiska motsvarighet. Om de olika komponenterna i det etiopiska samhället möjliggjort framväxten av en bourgeoisie skulle den sociala verkligheten inneburit att makten och tillgångarna stadigvarande befunnit sig inom aristokratin, Framväxten var inte ett resultat av en social schism mellan statstjänstemän och adeln Dialektiken mellan rätt till jord och rätten att utöva makt var obrytbar.

Det bör även nämnas att det mest radikala och välorganiserade rörelsen utgjordes av studentmiljön, det var även denna miljö som sedermera skulle bli det huvudsakliga målet för militärjuntans repression. Studentrörelsen visade sig vara nödvändig och en spjutspets vid tre tillfällen, kuppförsöket 1960, Demonstrationerna för jordbruksreform 1965 och senare när den kejserliga vakten attackerade universitetsområdet 1972, över tusen studenter arresterades och sändes till arbetsläger. Studentrörelsen var öppna med sin socialistiska hållning deras krav var ”jord åt de som brukar den och självbestämande för olika etniska grupper

Om det de facto var så att oppositionens epicentrum utgjordes av studentrörelsen så hade den en svaghet. Övertygelsen att radikal förändring skulle frälsa Etiopien från hennes armod var inte tillräckligt för att bygga en homogen rörelse stark nog att överbygga de socio-politiska klyftor som delade landet. Studentrörelsen var huvudsakligen Amhara och saknade andra etniska gruppers materiella problem. 1968 grundades den pan-etiopiska socialsistiska rörelsen sprungen ur studentrörelsen detta var den första underjordiska rörelsen, känd under namnet Meison.
Majoriteten av rörelsens anhängare var tidigare utbytesstudenter som studerar på Europeiska universitet och där kommit i kontakt med kommunistpartier, Rörelsen var anti-fedoal och antiimperialistisk för att uppnå sitt mål prioriterade de rekrytering, träning och mobilisering Splittringar i gruppen ledde ett år senare till skapandet av Ethiopian People’s Revolutionary Party (EPRP). EPRP förespråkade en övergång till väpnand kamp inspirerade av Guevaras kamp i Latin amerika. Ytterligare splittring ledde 1971 till uppkomsten av Revolutionary Organisation for the Liberation of Ethiopia från början var gruppen liten men mottog ekonomiskt stöd från såväl Eritreas befrielsefront som palestinska revolutionära grupper.
Slutligen efter lång vardaglig repression bibehöll studentrörelsen sin position som starkast utalade regimkritiker, relationer hade etablerats med fackförbunden, och fackrörelsens ledarskikt hade framgångsrikt influerats och delvis infiltrerats. I och med att  rörelsen etablerat kontakter inom de väpnade styrkorna ockuperade den nu en strategisk position mellan en radikal och centraliserad opposition i Eritrea och Ogadan,

Den eritreanska frågan.
Som en politisk enhet har Eritrea sitt ursprung i 300-talet, när kungadömet Axum dominerade röda havet, dess nedgång påbörjades på 600-talet när den arabiska halvön blev muslimskt, Axum blev avskuret från havsförbindelser under några århundraden ägde en brutal konflikt mot arabiska inkräktare från kusten och inifrån Sudan.

Etiopien var benhårda i sin beslutsamhet att behålla sin dominans över Eritreas kust. 1557 ockuperade turkarna Eritrea. 1856 lämnades stafett pinnen till Egypten och därefter Italien. Därmed hade Etiopien berövats sin tillgång till havet. Den sista koloniala ockupationen ledde till ett politiskt uppvaknande. partier uppstod och en för regionen  avancerad fackföreningsrörelse som fullständigt förkastade landets feodala strukturer.
Eritrea var en Italiensk koloni från 1890-1941 då England tog kontroll över regionen och förespråkade en annektering av Sudan eller dess integrering i Etiopien. I slutet av andra världskriget öppnades fältet upp för nationella befrielserörelser. Det kristna segmentet av befolkningen influerade av den koptiska kyrkan förespråkade en återanslutning till Etiopien. Det muslimska segmentet stödde det internationella mandatet som skulle leda till framtida suveränitet. Från 1950 och framåt till följd av kalla kriget föreslog förenta nationerna bildandet av en federation bestående av Etiopien och Eritrea. Från 1961 och framåt påbörjade den Eritreanska befrielsefronten sin väpnade kamp för fullständigt oberoende, de mottog ekonomiskt stöd från olika arabländer som oroade sig för en stark kristen region i östafrika. Etiopien mottog som ett resultat av detta ett växande stöd från Israel. Detta ledde till ökade motsättningar mellan kristna och muslimer i landet, de senare konsoliderade och identifierade sig med Arabvärlden främst Egypten och Sudan.
Detta förhållande gav upphov sekterism och ytterligare en befrielsefront uppstod. Revolutionen i Etiopien 1974 hade efterverkningar i den eritreanska konflikten.  Sovjet intervenerade, Sovjet som tidigare stöttat det eritreanska motståndet bytte fullständigt sida och stödde nu istället Etiopien.

Detta förändra situationen fullständigt och Eritreanska befrielsefronten retirerade till Sudan. EPLF drog sig tillbaka till norra Eritrea där de med ekonomiskt stöd från den Eritreanska diasporan fortsatte sin gerilla kamp. 1975 försonades EPLF och ELF vilken möjliggjorde en konsolidering av styrkor i ett försök att bemöta vad Etiopien deklarerade som det totala kriget. I slutet av 1970-talet mobiliserade Etiopien 300 000 soldater och inledde kampanjen Röda stjärnan. Etiopien mottog ett så stort Sovjetiskt logistiskt stöd att det saknade motsvarighet i regionens historia därtill erhöll Etiopien ytterligare stöd i form av direkt kubanskt militärnärvaro.
1993 blev Eritrea trots detta självständigt.  Eritrea var nu ställda inför det faktum att landet måste återhämta sig från ett nästan trettio år långt krig, den muslimska populationens missnöje och en väpnad opposition som fördömde sittande President Afeworki. Idag har det visat sig att Afeworki precis som många andra presidenter på kontinenten var en typisk amerikanskstöd diktator.

                                            Militärjuntans kollaps
I maj 1991 börjades en nu epok i etiopisk historia i och med att Mengistus stalinist regim föll samman. Regimens undergång var först och främst resultatet av gerillakamp förd av Eritreas och Tigrinjas befrielsefronter. Tigrinjas befrielsefront kämpade inte för oberoende utan för delaktighet i den Etiopiska regeringen och den politiska processen. EFLP förkastade Marxismen men TPLF identifierade sig med den Albaniens socialistiska modell. Till följd av att Sovjet bytte sida och i följderna av perestrojkan påbörjade TPLF skapandet av en bredare organisation var syfte var att representera alla folkgrupper i Landet inklusive Ormo, Amahara, Afar samt organisationen för före detta officerare.
Alla grupper samlades under paraplyorganisationen EPDRF. Etiopien styrdes nu av den före detta tigrinja gerillasoldaten, Melles Zenawi. Zenawi hade en bakgrund inom den stalinistiska och pro-albanska rörelsen, han omvandlade EPDRF till en maktapparat, införandet av lagstadgade val innebar att EPDRF fick den legitimitet det tidigare saknaden. EPDRF drev en regionaliserings linje som medförde hopp om lokal autonomi, i slutändan förstärkte detta de redan existerande spänningarna och riskerade den svaga nationella kohesionen.

Om inte regeringen verkligen öppnar sig för den demokratiska processen riskerar Etiopien att gå en framtid till mötes där det enda regeringsalternativet konstitueras av en folkgrupp. Om det scenariot inträffar riskerar staten att kollapsa ånyo och de olika etniska grupperna dras ner i en avgrund av sekteristiskt och etniskt våld. I denna kontext överskuggade frågan om etnicitet och representation debatten om regimens ekonomiska och politiska natur, vilket hade sitt ursprung i århundraden av feodalism och därefter följt  av en diktatur.
I slutet av Mengistus regim påbörjades en process av ekonomisk liberalisering. Bönder som sett sin mark kollektiviseras återfick den, Markägandet var en fortsatt nationell angelägenhet under Zenawis styre. Statligt jordbruk och egendom bestod men staten avslutade en påbörjade planekonomin. Fem miljoner människor är för nuvarande i fullständigt behov av internationell bistånd. Mellan 26 juli och 1 augusti 2003 hölls en konferens där femton oppositions partier och organisationer skapade en gemensam paraply organisation, United Ethiopian Democratic Forces (UEDF) I sitt program deklarerade UEDF sin målsättning:
”Etablerandet av ett pluralistiskt system där erfarenhet från de olika oppositionsgrupperna inkorporeras”
De elaborerat inte ytterligare kring framtida strategier för att omkullkasta nuvarande regim. UEDF leds av en kommitté bestående av trettio personer, två representanter för varje organisation. UEDF är öppen för oppositionella grupper som ställer sig bakom enhetsfrontens principer. Det verkligt intressanta är att sedan den tudelade ordningen upplöstes tycks alla ideologiska referenser gått förlorad. I allianser som UEDF blandas religiösa, nationalistiska och etniska utgångspunkter.
Detta är bland annat orsaken till svårigheterna att implementera en västerländsk demokratisk modell på den afrikanska kontinenten. Etiopien av idag har formats av århundraden av feodalism, en totalitär regim och svågerpolitik. Zenawis styre har varken öppnat upp en verklig demokratiseringsprocess eller löst den etniska frågan. Tigrinja-folket har gjorts delaktiga i regimen så till den grad att koptiska präster med tigrinja ursprung agerar som en politisk kader och exkluderar andra folkgrupper. Stormakterna har ett rent geopolitiskt intresse av afrikas horn.

I kölvattnen efter 9/11 har USA försök att kooptera Etiopien i sitt krig mot terror. Denna agenda har burit frukt och etiopiska soldater befinner sig i väpnad konflikt med Al-shabab. Utbytet mellan regionen och Arabvärlden har ökat i och med migrationen från Etiopien till Saudi Arabien samt handel mellan Etiopien och Yemen. En växande sudanska och somaliska minoritet har etablerat sig i Etiopien vilket riskerar att få efterverkningar beroende på utvecklingen av den  konflikterna länderna emellan. Den allt mer aktiva närvaron av arabstaterna i Afrikas horn riskerar att skapa motsättningar mellan den kristna och muslimska minoriteten, USA stöjder Eritreas totalitära regim med utgångspunkt att denna regim är regionens sista skyddsvall som, om den faller riskerar att regionen destabiliseras och islamister skulle vara i stånd öppna upp en ny front mot Israel.

Dessa farhågor uppstod i spåren av etablerade av ”Eritrean Islamic Jihad” Somalia är officiellt utan stat sedan 1991 efter att en USA intervention bidrog till att Siad Barres socialistiskt orienterade regering föll, Landet bedriver en intra-nationell fredsförhandling som tycks röra sig mot en lösning även om framtiden är oviss. I Kenya syns nu konsekvenserna av att Etiopien, Eritrea och vissa arabländer beväpnad rivaliserande grupper. Religiösa grupper och deras aktiviteter har genererat uppmärksamhet från USA som menar att grupperna har kopplingar till al-qaida. Framtiden för regionen är på många sätt oviss och rådande situation är långt ifrån huggen i sten.

Annonser

2 kommentarer Lägg till

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s