I spåren av uppror och representation: Fallet Baltimore.

on

I varken Baltimore eller nationen har svarta kroppar i maktenskorridor inte löst problemen för vanliga Afro-amerikaner.

Idag har vi fler valda svarta politiker I USA än under någon annan tidpunkt i Amerikas historia. Trots det har livet för en majoritet av den svarta befolkningen inte förändrats nämnvärt. Svarta politiker har i stort styrt på samma sätt som sina vita motsvarigheter. Det har speglats i rasism korruption och policys i de rikas favör.

I år är det femtio år sedan de flesta av de större händelserna i den svarta medborgarrättsrörelsen ägde rum under 1960-talet. För två år sedan firade vi marschen mot Washington. Förra året mindes vi 1964 års medborgarrätts dekret som avslutade Jim Crow-apartheiden i Södra USA I år har vi redan sett minneshögtider och i sommar kommer minnet av Watts uppror i Los Angeles att högtidlighållas. Givetvis har landet upplevt andra uppror, Rochester, New York, Philadelphia och Trenton för att nämna ett axplock
Fram till dess var dock Watts unikt i storlek, skador dödsfall och ren ilska. Sommaren 1965 representerade upproret i Los Angeles ett tydligt avslut på icke-vålds hegemoni i rörelsen.

Den tunga röken som hänger över Baltimore är en fläkt från 1960-talet. Upploppen efter mordet på den tjugofem år unge Freddie Gray i Baltimore de senaste dagarna är inte en repris av händelserna för femtio år sedan. Ojämlikheten som antände hundratals städer under sextio-talet har inte försvunnit, tvärtom har den fördjupats och cementerats det senaste halvseklet. Då som nu polisärt våld, övergrepp och trakasserier som tydliggjorde livsvillkoren för miljoner av afro-amerikaner ur arbetarklassen och/eller i utanförskap.

Det som skiljer Baltimore upproret från tidigare perioder är att den hänsynslösa vågen av attacker som sköljt över det afro-amerikanska samhället har gjort det under en period där afro-amerikaner har ett faktiskt och reellt politiskt inflytande som ej går att jämföra med någon annan period i Amerikas historia.

Mindre än sju mil från Baltimore i nationens huvudstad sitter den första afro-amerikanska presidenten. Det finns 43 afro-amerikanska medlemmar i kongressen och två senatorer. Detta är det högsta antalet svarta kongressmedlemmar i Historian. Parallellt med att västra Baltimore exploderade till följd av dödsskjutningen av Freddie Gray blev Loretta Lynch den första afro-amerikanska kvinnliga justitieministern Denna tendens återspeglas inte endast på nationell nivå, i Baltimores lokala församling kontrollerar afro-amerikaner i princip hela den politiska apparaten.
Borgmästare Stephanie Rawlings-Blake och Polischefen Anthony Batts har under de senaste veckorna varit de mest framträdande representanterna för den politiska klassen, men Baltimores kommunfullmäktige har femton medlemmar varav åtta är afro-amerikaner inklusive Ordföranden. Ordförande för skolnämnden och bostadsnämnden är båda Afro-Amerikaner. Över förenta staterna finns tusentals invalda afro-amerikaner.
I detta avseende skiljer sig händelserna i Baltimore från upproret i Ferguson Missouri förra sommaren,
I den lilla förorten strax norr om Saint Louis var majoriteten av befolkningen Afro-amerikaner, politikerna å andra sidan var huvudsakligen vita, avsaknaden av Afro-amerikanskt representation och politisk makt utgjorde förklaringsmodellen och sågs som den huvudsakliga orsaken till det afro-amerikanska samhällets förfall och den polisiära diskrimineringen. Den primära lösningen blev följaktligen av såväl lokala som utomstående aktivister att kampanja för att öka representationen i politiska församlingar.

Om mordet på Mike Brown och upproret i Ferguson sågs som ett eko av Jim Crow, var mordet på Freddie Gray och Baltimore upproret symboliskt för den nya Black power rörelsen
Kampanjen för svart representation var de facto en av de huvudsakliga strategierna som utkristalliserades i slutet av 1960-talet kampen för kontroll över lokalsamhället i afro-amerikanska områden blev allt mer högljudd. En sådan kampanj var logisk i det avseendet att den stora migrationen av afro-amerikaner från landsbygd in i nationens städer bidrog till att lyfta in de afro-amerikanska livsvillkoren in i den politiska diskussionen (trots att det sällan ledde till några åtgärder) Denna migration transformerade metropolernas demografi, där afro-amerikaner flyttade in, flyttade vita ut. Att den politiska kontrollen över allt mer afro-amerikanska områden var i vita politikers händer förstärkte de existerande spänningarna och missnöjet över livsvillkoren i områdena.
I städer som Chicago kunde upprustningsprocessen innefatta viss afro-amerikansk representation men den återspeglade knappast någon verklig politisk eller ekonomisk kontroll över stadens infrastruktur.
Förstörelsen och medföljande lidande orsakade av de urbana upproren genom årtiondena lade grunden för teorin bland eliten, att möjligen skulle ökad afro-amerikansk kontroll och ägande i städerna bidra till att lugna den upproriska afro-amerikanska populationen

Baltimore är ett talande exempel. Borgmästare Rawlings-Blake må vara Afro-amerikan men under hennes ledning har stora delar av Baltimores afro-amerikaners fortsatt leva i fattigdom och i avsaknad av arbete samt kontinuerligt trakasserade och förtryckta av ordningsmakten. De senaste fyra åren har mer än hundra personer processat civilrättsliga åtal och sedermera vunnit i fall om polisbrutalitet. Under Rawlings-Blakes ämbetsperiod har kommunen varit tvungen att betala 5,7 miljoner dollar i skadestånd rörande såväl polisens övervåld som tjänstefel. Denna summa inkluderar inte de 5,8 miljoner dollar Baltimore spenderat på att bekosta polisers legala försvar i fall där de anklagats för övergrepp mot den svarta populationen.
Trots denna rättsvidriga kultur inom Baltimores polisstyrka har borgmästaren reserverat sina hårdaste uttalanden mot de som varit involverade i upproret, de har beskrivits med epitet som kriminella och banditer. För de med minsta medvetenhet om Rawlings-Blakes historia som borgmästare kommer inte hennes fräna uttalanden gentemot offren för polisens korruption och brutalitet som minsta överraskning.

Trots den väldokumenterade historian av polisernas rättsvidriga förfarande så beskyllde borgmästaren bara en månad innan upproret blossade upp afro-Amerikanska män för vålden i Staden. Hon framkallade sin inre Rudy Giuliani (New yorks hårdföra borgmästare översättares anm) och angående våldet i staden sade hon:
för många av oss i det svarta samhället har blivit självgoda när vi talar om våldet mellan Afro-amerikaner… samtidigt som många av oss villiga marscherar, protesterar och aktiverar oss mot polisens tjänstefel, många av oss blundar för när det är vi som dödar vi
Borgmästaren ignorerade den långa historien av rasism och epidemin av polisiär terrorism som präglat afro-amerikaners liv i Baltimore. Därmed så som typisk för den svarta politiska eliten skuldbeläggs offren för problemen. Den stora skillnaden mellan livet i städer som Baltimore idag och för femtio år sedan är inte endast uppkomsten av ett svart politiskt strata som styr och handhaver mycket av det svarta Amerika., utan även på vilket sätt den mäktiga svarta politiska klassen bidrar till att parerar en seriös utredning av den strukturella ojämlikheten och institutionella rasismen. Istället väljer den politiska klassens afro-amerikaner att återuppliva förlegade förklaringsmodeller där den afro-amerikanska familjen och deras kultur blir en central förklaring för den rasistiska ojämlikheten.

För att bibehålla det demokratiska partiets legitimitet till vilket de flesta Afro-amerikanska politiker är hemmahörande håller de sig till partilinjen som lägger tonvikt vid personligt ansvar och förkastar tanken på höjd skatt för att finansierar välbehövda sociala program och åtgärder. Folkvalda afro-amerikanska politiker antingen skapar eller fördjupar diskursen som möjliggör för det vita Amerika att istället problematisera och debattera vanliga Afro-amerikaners moral. När president Obama, Borgmästare Rawlings-Blake och justitieminister Lynch benämner afro-amerikanska demonstranter som kriminella och banditer, behöver inte vita republikaner göra det.

Folkvalda afro-amerikaner försöker ofta framkalla en känsla av etnisk solidaritet, syskonskap och insikt i livet hos afro-amerikaner i utanförskap och/eller tillhörande arbetarklassen, bara för att sedan brännmärka och skuldbelägga dem för det sönderfallande tillståndet i deras bostadsområden

Detta kan inte endast tolkas som ett utslag av förakt för fattiga afro-amerikaner utan även ett resultat av pressen det innebär att styra större ständer i en tid präglad av kontrollåtgärder. Städer har kastats in i konkurrens med varandra i jakten på investeringar och kapital vilket resulterat i en tävling i skattesänkning och ett veritabelt socialt dumpande. Genom att förklaringsmodellen konstitueras av individens misslyckande och avsaknad av moral(snarare än strukturell ojämlikhet) rättfärdigas budget nedskärningar och en krympning av det offentligas ansvar. De urbana afro-amerikanerna i nationen behöver utifrån denna förklaringsmodell är personlig förändring och förbättring inte en utökad offentlig sektor. Afro-amerikanska politiker rör sig och arbetar i samma terräng som sina vita motsvarigheter. De tävlar om att inte falla från de rika donatorernas nåd och samtidigt maximera sitt politiska inflytande för att fylla kampanjernas koffertar. Även de förlitar sig på aggressiv policys i syfte att hantera de sociala problem som skapats genom fattigdom. Den urholkade välfärden konvergerar med de obefintliga utsikter att realisera den amerikanska drömmen och för eller senare utgör det gnistan som startar branden.

Upproret i Baltimore har utkristalliserat de djupa politiska klassklyftorna i det svarta Amerika. Detta är en ny utveckling i den svarta medborgarrättsrörelsen som ur ett historiskt perspektiv har enats över klassgränserna i kampen mot rasism. Från vita huset till kommunfullmäktige över hela landet. Har uppkomsten och anpassningen av den svarta politiska klassen handfast placerat dem i en position där de administrerar snarare än löser krisen som kontinuerligt växt i svarta områden över hela nationen.

Afro-amerikanska politiker har inte bättre lösningar för vanliga Afro-amerikaner än andra folkvalda. I Ferguson och nu i Baltimore, är det rörelsen på gatunivå har skapat en situation som gett upphov till den global uppmärksamhet kring rasismen och ojämlikheten som frodas i det Amerikanska samhället inte svarta kroppar i samhällstoppen.

Av Keeanga-Yamahtta Taylor.
Artikeln publicerades på www. http://inthesetimes.com

Annonser

2 kommentarer Lägg till

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s